Bara Reinfeldt har förståelse för Bush

I skuggan av det besinningslösa våldet från svartklädda anarkister inför G8-mötet i Rostock på onsdag utspelas en kraftmätning kring klimatpolitiken mellan Europa och USA där Sverige redan tycks ha hamnat på fel sida.

George W Bush deklarerade i veckan att han, som vid sitt tillträde omedelbart valde att ställa USA utanför Kyotoprotokollet, nu var beredd att medverka vid en rad framtida möten om denna politik.
Han ville upprätta ett ”parallellspår” vid sidan av planerna att inom ramen för den FN-administrerade Kyotoprocessen bygga vidare på denna med ännu ambitiösare och för alla stater bindande mål för att reducera världens koldioxidutsläpp.

Storbritannien och Tyskland som står värd för G8-mötet sade omedelbart nej. Och fick stöd av EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso. Europa står fast vid ståndpunkten att kampen mot uppvärmningen måste ske inom ramen för den existerande FN-mekanismen. Barroso utvecklade den europeiska inställningen att förlitan på marknadskrafterna och introduktion av ny teknik bara fungerar om det finns bindande mål för att begränsa utsläppen.
Sådana mål har som bekant aldrig satts upp för USA:s del av den nuvarande presidenten vilket lett till att ett antal delstater, bland dem Kalifornien, själva beslutat om sådana.

Det finns alltså en gemensam internationell syn på vägen att gå. Några, som till exempel Tyskland, arbetar för ett långt radikalare mål – en bindande deklaration inom FN:s ram att nå en halvering av dagens koldioxidutsläpp år 2050. Sannolikt en ambition som också har stöd i allt bredare politiska kretsar i ett USA där insikten om Bushs hittillsvarande destruktiva bromspolitik lett till att den utgående administrationen har hamnat i politisk isolation, stödd enbart av den FN-fientliga ultrahögern och den energilobby som genom åren bekostat Bushs kampanjer.
Bush har ett behov av att bryta sig ur denna isolering. Men eftersom han gjort sig till tolk för uppfattningen att USA aldrig ska låta sig bindas av internationella fördrag som han själv inte haft makt att styra ner på detaljnivå så uppfinner han fem minuter i elva ett ”parallellspår” för internationell klimatpolitik.
Ett spår som enligt Barroso inte har någon framtid ”ens i USA”.

Så, vad tycker den svenska regeringen? Den enda europeiska regeringschef som jag hittills sett avvika från den europeiska ståndpunkten är vår egen Fredrik Reinfeldt. I en intervju i radions Dagens eko på lördagen uttrycker han förståelse för Bushs utspel och uppfattar den som ”en öppning” i frågan. Reinfeldt menar också ”att vi får ha lite respekt för att det inte kommer att vara en enhetslösning, lika för alla, utan att det blir parallella processer” för att lösa klimatfrågan, också utanför FN:s ram.
Reinfeldts Washingtonbesök nyligen ekade starkt och ihåligt i en kommentar som formade sig till öppen svensk polemik mot den linje som Reinfeldts partivän och regeringschefskollega Angela Merkel med kraft tänkt framföra på mötet i Rostock.

Frågan är nu: Var kommentaren övertänkt eller bara ännu ett utslag av hans förströdda intresse för den största miljöfrågan? Delar de övriga regeringspartierna hans åsikt – om till exempel det oviktiga i att Kyotoprocessen får en fortsättning där också USA låter sig bindas av gemensamt uppsatta mål?
Det är en sak att stilla applådera Bush för att han äntligen börjar tala om växthuseffekten, en annan att ansluta sig till en linje som bara kan uppfattas som ännu ett försök att sabotera överenskommelser inom FN:s ram.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 4 juni 2007

Skribent: Håkan Hermansson