Få politiska ämnen är så ensidigt mediestyrda och offer för folkliga ”sanningar” om hur det egentligen står till som situationen i den svenska skolan.

Det har bidragit till att ett parti som folkpartiet med nära band till landets borgerliga opinionsbildare och närmast fri tillgång år efter år till DN debatts opinionsmegafon kunnat hamra in en bild av en skola i kaos och ett utbildningssystem i nära upplösning.
Problemformuleringarna har varit lika enkla som lösningarna varit uppenbara. Fler betyg så tidigt som möjligt, inklusive uppförandebetyg av 50-talsmodell. Hårda tag som lagfästs ner på detaljnivå för att öka disciplinen, åtminstone i teorin. Deportation av svårhanterliga elever till andra skolor.

Analysen har alltid kommit i andra hand. Varför bråkar Kennet eller Ahmed? Varför har en tredjedel av klassen i en speciell skola i en särskild förort svåra koncentrationsproblem och klen närvaro?
En snabb genomgång av Jan Björklunds inlägg på DN debatt under senare år ger inga begripliga svar på den typen av frågor, förutom att socialdemokraterna står för flum och bär ansvar för ett moraliskt förfall som måste mötas med fler kontroller och nya maktinstrument för att reglera elevernas beteende i skolmiljö.

Kopplingen mellan vad som händer i skolan och vad som hänt i samhället utanför har konsekvent saknats. Att 1990-talets samhällsekonomiska kris som blev en social kris och också drog med sig skolan i en nedåtgående spiral när stat och kommun tvingades idiotspara samtidigt som stora flyktingvågor sköljde in över Europa och Sverige har aldrig funnits med i Björklunds sparsamma försök att finna orsakssamband.
Vad han såg och vad socialdemokraterna olyckligt nog inte alltid ville erkänna var de symptom på en samhällskris som drabbade eleverna men också deras lärare och skolledningar.

Nu angrips symptomen. Men det sker inte särskilt hederligt eftersom skolminister Björklund inte ens när han bär det politiska ansvaret för skolans framtid tagit sig ur rollen som den ständigt förenklande oppositionspolitikern. Till exempel hävdar han, senast i en debatt i radions P1 morgon i torsdags, att de svenska eleverna i den internationella PISA-mätningen uppvisar allt sämre resultat. Det var delvis sant, ungefär fram till år 2000. Men inte därefter

I samma program vägrade han ta till sig något av den kritik om svartmålning av skolan som bland andra Lärarförbundet riktat mot honom och avfärdade det hela som en facklig konspiration av ett socialdemokratin närstående (!) förbund som han inte tog på något som helst allvar.
Lärarförbundets krav på mindre klasser viftades bort. Och förbundets enkät bland lärarnas och skolledarnas företrädare beskrevs som ovilja att se problemen och försök att sopa dem under mattan.

Alldeles bortsett från att detta sätt att föra debatt är obehagligt nedlåtande mot en yrkeskår som måste förutsättas ha en del vettigt att säga om de verkliga skolproblemen – och inte bara problemsymptomen – så förstärks bilden av den högste ansvarige för svenska skolan som en ytlig polemiker.
Det partipolitiska problemet Björklund kvarstår och förstärks när han snart blir partiledare. Men det förblir folkpartiets exklusiva problem och ett verkligt sådant.

Om nu folkpartiet ska behålla skoldepartementet så ligger det i allas intresse att en annan person än Björklund ges i uppgift att tackla skolans djupare problem så att arbetsklimatet i skolfrågor, både i själva skolan och i riksdagen, blir mindre fientligt och mer konstruktivt.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 2 juni 2007

Skribent: Håkan Hermansson