Att religionen inte har med rättssystemet att göra torde vara en självklarhet i det samhälle där tron ses som en privatsak. Om någon idag talar om religiösa inslag i domstolar går nog knappast tanken till Sverige. Men även i det Sverige där statsapparatens privilegierande av en specifik kyrka har upphört fyller religiösa riter fortfarande en roll för domstolsväsendet.

I senaste numret av domstolsverkets tidskrift ”Domkretsen” debatteras detta vilt. Skälet är att förre justitieombudsmannen Anna-Karin Lundin i ett tidigare nummer påpekat att så kallade rättegångsgudstjänster fortfarande arrangeras för att inleda domstolarnas verksamhetsår. I majoriteten av alla Sveriges domstolar. Till dessa inbjuds såväl domare som nämndemän. Trots att den 1600-talslag som föreskrev att tingsåret skulle inledas med tingspredikan slopades för mer än 15 år sedan.

Det känns märkligt att domarkåren i flertalet domkretsar bjuds in att inleda året med att, som en del av sin yrkesgärning, lyssna till svenska kyrkans präster och deras reflektioner om rättvisa utifrån ett protestantiskt kristet perspektiv. Lika märkligt är det att de indirekt folkvalda nämndemännen bjuds in till evenemanget. Som om det fortfarande förutsattes att såväl domare som nämndemän per automatik var troende och protestanter. I ett Sverige där allt fler tillhör andra religioner och allt färre den forna statskyrkan blir detta allt mindre fallet.

Att göra jämförelser med religionsdomstolar vore naturligtvis löjligt. Den svenska lagstiftningen garanterar i grundlagarna alla människors rätt till sin tro, och likabehandling oavsett tro. Men just därför finns det få vettiga argument för att en specifik religions ritualer ska vara en del av domarkårens verksamhet. Oavsett denna religions traditionella ställning.

Låt religionen vara en privatsak. Även – och framförallt – i rättsapparaten.

Skribent: Magnus Wennerhag