Ett steg mot DDR

Tillåt polisen att använda buggning, det vill säga avlyssning med dold mikrofon. Det förslår nu de borgerliga regeringspartierna samstämmigt. Även möjligheter att använda telefonavlyssning och sprätta upp brev föreslås.
Inte bara mot brottsmisstänkta. Nej, det ska räcka med att polis eller åklagare tror sig ha en ”särskild anledning” att anta att någon kommer att begå ett allvarligt brott.

Den främsta företrädaren för juristkåren, advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg, riktar skarp kritik mot förslaget. Hon menar att de nya möjligheterna öppnar för missbruk, speciellt mot ”människor med obekväma synpunkter”. När de som är anställda av staten för att värna våra lagar – ytterst de grundlagar som garanterar våra medborgerliga fri- och rättigheter – påpekar det orimliga i förslaget är det värt att ta på största allvar. Dessvärre jamsar den förra regeringens justitieminister, Thomas Bodström, med i de borgerliga partiernas förslag. Några lärdomar av de utredningar som sökte tvätta skamfläckarna från de för socialdemokratin missklädsamma avlyssningshärvorna under 70-talet tycks han inte ha dragit.

Människor ska alltså kunna avlyssnas utan att någon direkt brottsmisstanke har riktats mot dem. Tanken går till den i höstas så prisade tyska filmen ”De andras liv”, av Florian Henckel von Donnersmarck. En film som främst kommenterats som en tysk uppgörelse med Stasi och Östtysklands förflutna. Filmens relevans för samtiden har sällan påpekats. Trots att vi sedan ett par år tillbaka, sedan ”kriget mot terrorismen” inleddes, sett en formlig explosion av krav på att mjuka upp den hårda lagstiftning som kringgärdat övervakning av medborgarna. Det är just detta tema som ”De andras liv” behandlar. Hur människor som inte är misstänkta för ett brott avlyssnas och får sitt privatliv genomsnokat.

Under senare år har politiker velat satsa mer pengar på att informera om olika totalitära regimers storskaliga människoövergrepp. Främst om nazism och kommunism. Problemet med ett sådant tänkande är att det utgår från att det finns farliga idéer, som riskerar att förgifta människors sinnen och få dem att begå bestialiska handlingar. Sanningen är dock – vilket tydligt visas i ”De andras liv” – att det ofta inte är politiska idéer som får människor att begå övergrepp. Snarare rör det sig om banala eller personliga motiv som under vissa institutionella förutsättningar får fritt spelrum. I filmen utnyttjar en högt uppsatt partibyråkrat sin makt till att beordra avlyssning av en kärleksrival. För att kunna sätta dit honom ifall något som skulle kunna ses som brottsligt kommer fram.

Det som möjliggjorde denna kontroll av medborgare i Östtyskland var naturligtvis diktaturens frånvaro av tydliga regler, offentlig kontroll och fri debatt. Om inte varje enskilt fall behöver motiveras med konkreta brottsmisstankar och om politiker talar om diffusa hot mot rikets säkerhet blir följden att den byråkrat som vill göra ett bra jobb också kommer att avlyssna allt fler, som varken brutit eller tänker att bryta någon lag. Så banal är ondskan.

Varför ska en demokrati och rättsstat som Sverige ta ett steg i denna riktning?

Skribent: Magnus Wennerhag