Djupare in i terrorkriget

I går beslutade riksdagen att utvidga den svenska truppen i Afghanistan till maximalt 600 man. På så vis glider Sverige ännu djupare in i det amerikanska kriget mot terrorismen.
Genom vårt deltagande legitimerar vi operationen som en genuint internationell insats. Det döljer att svenska soldater i praktiken agerar som understöd åt USA:s krig mot talibanerna.

Så var det inte tänkt. Den amerikanska krigföringen inom ramen för det som kalls Operation Enduring Freedom skulle hållas isär från fredsfrämjandet. Den idén byggde bland annat på insikten att man inte kan bomba ett folk och samtidig försöka inbilla dem att man står på deras sida. Det var också ett sätt för andra västländer- främst Storbritannien – att försäkra sig om att USA inte fick helt fritt spelrum i landet. Europa skulle få ett litet mått av inflytande, i utbyte mot att man städade upp.

Men undan för undan har den Nato-ledda ISAF-styrkan glidit ihop med den amerikanska armén. 10 000 amerikanska soldater har flyttas till ISAF och styrkan leds idag en den amerikanske generalen Dan McNeill. Både trupperna och generalen har tidigare deltagit aktivt i striderna mot talibanerna. I FN- resultionen som styr ISAF (1707) välkomnar säkerhetsrådet den ”ökade koordineringen” mellan ISAF och USA och betonar att ISAF ska bedriva ”nära konsultationer” med de amerikanska trupperna. Och i praktiken har ISAF i delar av landet redan tagit över USA:s krig.

Denna ”amerikanisering” av ISAF oroar inte bara oppositionspartierna utan också till exempel Svenska Freds och Afghanistankommittén. Men i propositionen låtsas regeringen som det regnar, konstaterar bara att det pågår ett samarbete, och gläds över att svensk militär får visa framfötterna: ”Det stärker …vår förmåga att samverka under ledning av Nato.”

Nej, de svenska trupperna ska inte dras hem omedelbart. Utländska soldater behövs på plats, för det minimum av säkerhet som krävs för ett drägligt vardagsliv och för att en politisk process – som kanske måste inkludera delar av talibanrörelsen – ska kunna bli av.
Men man måste inte välja pest eller kolera. Det finns en mellanväg. Inför utvidgningen av den svenska styrkan fanns en möjlighet att ställa krav: att ett annat land än USA leder ISAF. Att vi får en tidsplan för tillbakadragandet. Och att de resurser den militära nedtrappningen frigör kanaliseras i ökat bistånd.
Det hade varit att säga hit men inte längre till Vita Huset. Utan att lämna den afghanska civilbefolkningen i sticket.
Nu går vi istället mot en situation där svenska armén blir direkt medskyldig till det amerikanska krig mot terrorismen, som visat sig betyda hundratusentals döda, tortyr av fångar, massflykt och en betydligt osäkrare värld.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I GÖTEBORGS-POSTEN

Skribent: Petter Larsson