Chavez gör sig själv större än demokratin

I Venezuela har landets äldsta radio- och TV-station släckts ner från marknätet efter ett beslut av president Hugo Chavez. Var detta ännu ett steg mot vänsterdiktatur eller en helt normal händelse i en väl fungerande demokrati?

Tiotusentals människor i protest mot regimen ute på gatorna är inte alltid en säker indikator på vem som har rätt i en så utdragen och infekterad konflikt med starka inslag av öppen klasskamp som den i Venezuela. I söndags var det oppositionen mot Chavez som mobiliserade till protest mot stängningen av den regimkritiska privata stationen RCTV.

Den har i sitt marknät nått nära hälften av alla tittare och byggt sin popularitet på en aldrig sinande ström av såpor.
Men det är för sin roll som främsta hejaklack bakom kuppmakarna som försökte störta den folkvalde Chavez under några förvirrade dagar 2002 som licensen nu dragits in. Som man sår får man skörda, skulle en cynisk men ändå lättköpt kommentar vara.

Under kuppdagarna för fem år sedan tillämpade RCTV sin egen censur och visade tecknad film i stället för de spontana demonstrationer som hade uppbackning av en majoritet av befolkningen och som räddade Chavez kvar vid makten.
Den gången var det landets mäktigaste medier med RCTV i spetsen som spottade på demokratin, censurerade verkligheten och gick rika och mäktiga politiska gruppers ärenden. Men motiverar detta en stängning fem år senare?
Varje demokrati värd namnet utmärks av det slags rättssäkerhet där följden av olika handlingar beskrivs i lag och därför kan förutses och i efterhand prövas av oberoende domstolar.

Men det som utmärker Chavez Venezuela är att åtgärden mot TV-stationen följer först fem år efter det brott som skulle motivera indragningen av licensen, att beslutet tas i form av ett dekret från presidenten själv och att den tystade stationen omedelbart ersätts med en statsunderstödd kanal som ska visa program av ”högre kvalitet”. Vi får anta att det handlar om kvaliteter som överensstämmer med Chavez personliga och politiska smak.

Det är det här draget av godtycke och maktkoncentration till en enda karismatisk person samt avsaknaden av en ansvarsfull opposition som väcker oro om Venezuelas framtid.
Det vill säga, borde väcka oro – inte minst inom vänstern. Ändå möter jag ofta ett försvar för Chavez som hänvisar till det faktum att han är vald av folket, att USA konspirerar mot honom (vilket är sant) och att verkligt blodbesudlade styren i det latinamerikanska grannskapet, till exempel Colombia där politiker och fackföreningsfolk mördas på löpande band, sällan granskas och kritiseras på samma sätt som Venezuela.

De senaste årens demokratiska vänstervindar i Latinamerika har för människorna på den kontinenten varit lika omtumlande och hoppingivande som murens fall var för européerna 1989. Hugo Chavez och Venezuela utgör fortfarande ett hoppfullt inslag i denna omvandling.
Men han behöver motvikter internt och vänner utomlands som gör klart att solidariteten inte gäller personer utan en demokrati som behöver förankras i stabila och oberoende institutioner.

En domstol hade kanske kommit fram till samma beslut om den nu stängda TV-stationen.
En sådan var inte tillfrågad utan både beslut och motivering utgick från presidenten, som därmed som vanligt framställer sig själv som större än det politiska system han ska tjäna.
Om inte vänstern vill se denna spricka i Chavez demokratibygge lär den inte heller få syn på den vålnad i gestalt av Argentinas Juan Peron som skymtar där bakom.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 29 maj 2007

Skribent: Håkan Hermansson