Tre svenskar har hållits fängslade i Etiopien i några månader. Väl frisläppta berättar de om tortyr och allmänt omänsklig behandling. UD har känt till läget, SÄPO har besökt dem. Väl frisläppta hörs inget från UD. Inga protester, tysta mumlanden.
Det följer ett vid det här laget alltför välbekant internationellt mönster.

140 länder har undertecknat FN:s konvention mot tortyr. Men tortyr förekommer ändå i över hundra länder, enligt Amnesty International. De flesta av dessa länder regeras av obehagliga, auktoritära och icke-demokratiska regimer. Men under senare år har också USA anslutit sig till tortyrligan. USA statsledning har låtit inrätta koncentrationslägret Guantanamo där människor spärras in utan rättegång, förnedras och plågas. Uppenbarligen finns likartade men mindre kända inrättningar. Fångar överlämnas också till tortyrexperter från andra länder. USA:s hemliga polis kidnappar människor, torterar dem och stuvar ned dem i sina läger eller fängelser. Det handlar om en medveten och av statsledningen understödd politik.

Hur kan det komma sig att denna skandalösa politik inte kritiserats hårdare av EU eller av enstaka EU-länder? Hur kan det komma sig att den förre socialdemokratiska svenska regeringen i stort sett teg om dessa förhållanden? Varför aldrig protester, hårda uttalanden? Varför denna skamlösa tystnad?
Skälet verkar uppenbart. Demokratiska regeringar, också i EU, också den svenska, tycks i all hemlighet anse att tortyr inte skadar i kampen mot terrorismen och att det då är politiskt behändigt och praktiskt att den utövas på annat håll. Det är känt att tysk hemlig polis vid flera olika tillfällen har besökt tortyrcentra och vad som kommit ut om detta är sannolikt bara en skärva av verkligheten. Det finns ingen anledning att tro annat än att detta är ett mönster och att också SÄPO bedriver en sådan reseverksamhet. Den förra svenska regeringen beredvillighet att överlämna de två egyptierna till säker tortyr i Egypten säger något om hur man på s.k. ansvarigt håll ser på saken.
I en kamp mot fullständigt hänsynslösa terrorister får man inte vara rädd för smutsiga händer, heter det. Men om dessa metoder innebär att vi ger upp våra mest grundläggande värderingar, vad är det då vi försvarar?

Det finns röda linjer som helt enkelt inte får överträdas. I en demokratisk rättsstat måste det råda ett absolut tortyrförbund och det gäller även när tortyren som nu istället kallas för ”innovativa förhörsmetoder” eller när vi indirekt medverkar till dem genom utlämning. . Det är för övrigt också vad FN konventionen säger. Det handlar inte bara om de enskilda övergreppen. Hela samhället blir korrumperat och skadat.

Det kan låta förledande att man i, som det brukar heta, ett tvångsläge utnyttjar ”en smula” tortyr. Men det ena ger det andra. Har man väl gått över gränsen finns det nästan inget slut; undantagsfallet blir regel. Ger man upp regeln innebär det att medborgare också i rättsstaten vet att det är möjligt att de kan bli torterade. Vi tar därmed ett enormt civilisatoriskt steg tillbaka och överger tanken att individen har rättigheter som, med den amerikanska konstitutionens ord är oförytterliga.

Skribent: Carl Tham