Igår kom ny statistik som visar att jobben blir fler och arbetslösheten minskar. Det gäller såväl kvinnor som män och ungdomar som äldre.
Det är goda nyheter, men den sittande borgerliga regeringen kan överhuvudtaget inte ta åt sig någon ära av det som sker.

De ”reformer” den genomför kommer däremot på sikt att trycka ner lönerna för redan lågavlönade, på allvar klyva Sverige i fattiga och rika och öka det ”utanförskap” som man själv – med hjälp av befängd statistik men inte utan fog – i valrörelsen lyfte fram som ett stort och växande samhällsproblem.

Socialdemokraterna föll på jobbfrågan. Att väljarna hade tappat förtroende för partiets politik på området hade flera orsaker. Att budskapet till väljarna blev att socialdemokratin var stolt och ganska nöjd och att jobben nog skulle komma. Men framför allt hade arbetsmarknaden aldrig på allvar hämtat sig efter krisen i början av 90-talet. Arbetslösheten hade istället permanentats på ungefär dubbla nivåer jämfört med perioden före 90-talskrisen och sysselsättningen hade inte kommit i närheten av rekordnivåerna i slutet av 80-talet.
Det hade dessutom insmugit sig en övertro också i den socialdemokratiska regeringen på marknadskrafternas ”självläkande” förmåga. Arbetsmarknadspolitiken rustades alltså ner under den långa regeringsperioden och en allt mindre andel av de arbetslösa fick plats i de arbetsmarknadspolitiska programmen.
Till bilden hör dessutom att åtgärderna hade sämre kvalitet än tidigare. Ett resultat blev att allt fler hängdes av i varje konjunkturuppgång och att allt fler kom att befinna sig allt längre från arbetsmarknaden. Arbetslinjen försvagades och partiet fick betala för det i valet.
Det är en ödets ironi att den förbättring på arbetsmarknaden, som s-regeringen väntade på och trodde skulle bli resultatet av att svensk ekonomi tuffade på så starkt, till sist också verkligen kom, men att s-regeringen då hade fallit.

Problembilden på arbetsmarknaden kvarstår dock i det allra mesta och den borgerliga regeringens politik kommer att förvärra den långsiktigt.
Arbetslösheten ligger fortfarande och trots det utomordentligt starka trycket på arbetsmarknaden en bra bit över icke acceptabla nivåer. Den är nu 4,6 procent. Det är långt till full sysselsättning.
Till saken hör också att de allra flesta av de många nya kvinnojobben är tidsbegränsade.

Den borgerliga regeringen genomför nu en avrustning av arbetsmarknadspolitiken samtidigt som den iscensatt eller förbereder en rad förändringar som kommer att leda till kraftigt ökade löneklyftor.
I det korta perspektivet är bilden ganska ljus. I det långa perspektivet kommer fler att ”hängas av”, löneklyftorna att vidgas dramatiskt och utanförskapet att öka.
Sverige behöver en ny regering.

Bo Bernhardsson

Skribent: Bo Bernhardsson