Ska svenska fack genom stridsåtgärder kunna stoppa löner på 30 kronor i timmen?
Även om arbetarna råkar komma från Lettland?
Ja, svarade EG-domstolens generaladvokat, Paolo Mengozzi, när han igår tog ställning till den så kallade Vaxholmskonflikten. Man måste kunna stoppa social dumpning. Domstolen väntas gå på samma linje.

Visserligen innehåller uttalandet en del oklarheter kring proportionalitet – som av allt att döma verkar gå ut på att facken inte ska kunna vidta stridsåtgärder för att driva igenom kollektivavtal i de fall de anställda redan har hyggliga villkor. Om det är vad som avses – och blir verklighet – är uttalandet något av en trojansk häst, där en allvarlig försämring göms i ett positivt budskap.

Gårdagens besked är ändå ett rejält nederlag för Svenskt Näringsliv – som backat upp det lettiska företaget – och de borgerliga politiker med Maud Olofsson i spetsen som verkar ha gjort till högsta prioritet att försöka vingklippa fackföreningsrörelsen.

Och det är omvänt en seger för fackliga organisationer i hela EU. Denna konflikt är inte specifikt svensk. Den gäller i grunden frågan om det ska vara möjligt – eller meningsfullt – med facklig organisering överhuvudtaget. I ett läge där det inte går att försvara avtalen, där lönekartellen knäcks av underbud, riskerar också fackföreningsrörelsen att gå under. Då står den enskilde arbetaren ensam, naken, mot arbetsgivarmakten.
Den idén brukar de mest extrema marknadsliberalerna gilla. Vilken individ som helst ska få teckna vilket avtal som helst, det är upp till var och en, tycker de.
I en värld av andra maktrelationer är det en vacker tanke. Men i denna värld handlar det i grunden om detta enkla: alla måste arbeta för att överhuvudtaget kunna äta. Men ingen måste anställa. Förhandlingspositionerna är därför redan från början helt ojämlika.

Visst, Byggnads gjorde två små fel i Vaxholmskonflikten.
Det ena var att vid något tillfälle skrika åt de lettiska arbetarna att de skulle åka hem.
Vilket blivit något av den borgerliga presskörens refräng. Så fort någon viskar ord som las, fack, avtal, lön, semester eller stridsåtgärd, så klämmer de i med sitt frejdiga ”Go Home.”
Det andra att var att man ställde krav på en viss lön innan avtal var tecknat. Det är fel ordning.
Det är illa, förstås.
Men ingenting mot att, som arbetsgivaren, skriva skenkontrakt och betala löner långt under avtal. Bara för att de kan utnyttja den svaga position som fattiga arbetare från andra länder befinner sig i.
Det, om något, är diskriminering.

På kort sikt kan facken nu andas ut.
Men inte luta sig tillbaka. Vaxholm är bara början. I ett ohyggligt ojämlikt EU är risken för underbudskonkurrens konstant. Och bristen på slagkraftigt gränslöst fackligt samarbete därför akut.

Skribent: Petter Larsson