Sedan valet har debatten gått varm om hur Sverigedemokraterna ska hanteras, hur vi ska bedriva integrationspolitik och hur vi ska stävja främlingsfientlighet och högerextremism. Nu senast i samband med Sd:s riksårsmöte och den massiva mediabevakningen av detta. En del vettigt sägs och en hel del snömos virvlar runt i debatten också. Men jag undrar en sak: varför är vi så rädda för r-ordet?

Ofta snurrar vi in oss i omskrivningar som leder tanken fel snarare än framåt. Vi pratar om ”nysvenskar” eller ”invandrare” som om alla som har ett ursprung i ett annat land skulle vara en homogen grupp. Vi pratar om etnicitet fast rätt få verkar ha en tydlig bild av vad det betyder. Trots alla fina integrationsambitioner hamnar vi ofta i ett vi-och-dem-tänkande utan att prata om vad det egentligen handlar om: rasism.

I den svenska debatten verkar ”rasist” ha blivit en etikett med väldigt tydligt innehåll: en individ som har en medveten och uttalad uppfattning att mänskligheten är indelad i raser och att vissa raser är och ska vara överordnade andra. ”Rasist” blir då en illvillig anklagelse och utifrån den definitionen kan Sd enkelt säga att de inte är rasister. Men om vi istället – vilket jag anser vara mycket rimligare – ser rasismen som en struktur som finns i vårt samhälle och vår värld och som kan ta olika uttryck och inte är helt personberoende, då blir situationen en annan. På samma sätt som sexism inte nödvändigtvis är en hållning hos vissa individer utan en struktur som män och kvinnor tillsammans bär upp, men som drabbar kvinnor hårdast.

Rasismen är en faktor vi inte kommer undan, och det kommer inte att kunna bli bättre förrän vi erkänner den och börjar hitta verkliga metoder att motarbeta den utan skuldbelägga eller sätta etiketter på varann. Genom att se och avslöja rasistiska tänkesätt och politiska förslag som leder till ett vi-och-dem-tänkande kommer vi längre än om vi låtsas som att rasismen inte finns eller att rasisterna är vissa onda individer. Det obehagliga faktumet är att vi alla befinner oss i en rasistisk struktur. Vi är alla mer eller mindre präglade av kulturella föreställningar om ”de andra” och vitheten som norm.

Ett första steg är att erkänna rasismen. Och i och med det måste vi som är vita erkänna att vi har privilegier som vi tar för självklara, och att vår vithet också innebär en position som inte är neutral. Det är ganska svårt och grymt obehagligt. Men utan den insikten och vilja att förändra detta kommer vi aldrig att bli ett verkligt integrerat och icke-rasistiskt samhälle.

Skribent: Marta Axner