Igår valdes LO-basen Wanja Lundby-Wedin till ordförande för Europafacken, ETUC, vid dess kongress i spanska Sevilla. Hon blir därmed både första kvinna och första svensk att inneha ordförandeskapet över ETUC:s 81 nationella medlemsorganisationer och 60 miljoner medlemmar. Det är ett bra val, både för svensk och europeisk fackföreningsrörelse.

Att ekonomins globalisering, men kanske ännu mer dess europeisering, utmanar de nationellt byggda sociala modellerna har det svenska facket blivit allt mer varse under senare år. Vissa av den svenska modellens byggstenar har förvisso gjort denna utveckling mindre smärtsam för svenska arbetare. Alltsedan Rehn-Meidner-modellen på 50-talet har strukturomvandlingar setts som ofrånkomliga – men deras negativa sociala effekter accepteras bara om arbetarna garanteras trygghet och hjälp till nya jobb. Om en privat industrinäring dukar under i den internationella konkurrensen är det bättre att skola om till andra yrken än att kämpa för att stänga ute det internationella trycket med exempelvis skyddstullar. Här har fack i andra länder, som traditionellt valt andra vägar, säkert en del att lära av Lundby-Wedin. Det är bättre att få staten att satsa pengar på vidareutbildning, höga a-kassenivåer och LAS-regler än på industristöd och protektionism.

Andra delar i den svenska sociala modellen har tacklat EU:s gränslösa arbetsmarknad och globaliseringen sämre. Ökningen av informella – ofta migrerade och ”papperslösa” – arbetare är en sådan fråga. De papperslösa arbetarna har LO tidigare inte velat företräda. Snarare har de setts som ”illegala”. Här har man mycket att lära av facken i exempelvis Spanien och Frankrike, som aktivt organiserar nyanlända arbetare utan uppehållstillstånd. Att Lundby-Wedin i senaste numret av LO-tidningen säger att det är en viktig utmaning för facken att organisera också dem som arbetar inom den informella ekonomin är definitivt ett steg i rätt riktning. Den utsatthet och det utnyttjande många nyinvandrade utsätts för – ofta under hot om att bli anmälda som ”illegala flyktingar” till polis – kan bara avhjälpas genom att facket organiserar dessa arbetare. Den fackliga solidariteten kan inte begränsas till vissa arbetare.

Allt detta är naturligtvis beroende av den maktkamp som en europeisk arbetsmarknadsmodell formas utifrån. Den svenska modellens tillkomst var resultatet av en mobilisering av facklig och politisk makt – trots att historieskrivningen ofta talar om en samförståndsanda. Men denna anda föregicks av strejker, demonstrationer och politiskt makterövrande – som gav en stark förhandlingsposition när rättigheter och justa arbetsvillkor skulle krävas.

Samma sak gäller idag. Globaliseringen och EU:s inre marknad har använts som en hävstång för att bryta upp många nationella värn mot orättvisa arbetsvillkor. För att återskapa eller stärka dessa värn genom en europeisk social modell krävs ett Europafack som inte väjer för att visa sin makt. Det svenska talet om samförståndslösningar måste vägas mot dagens maktsituation. En stor utmaning är att vända fackets minskande medlemssiffror. Här kan Lundby-Wedin bidra till ETUC med gedigen förhandlings- och organisationsnit. Men samtidigt finns mycket att lära av de kontinentala fackens förmåga att mobilisera nya grupper och inte väja för att visa upp sig som en folkrörelse genom gatumanifestationer.

Skribent: Magnus Wennerhag