En blind leder en döv i okända omgivningar

Ungefär vid den här tiden förra året hade moderaterna bestämt sig för att inte prata miljö i valrörelsen. Det var ingen större uppoffring för ett parti som i praktiken saknar konstruktiv miljöpolitik både på hemmaplan och i EU.

Och det var därför helt logiskt att Fredrik Reinfeldt i Almedalen pendlade mellan likgiltighet och irritation när frågor om miljön, framför allt miljön i Östersjön trots allt ställdes. Problemet med algblomning var varken nytt eller nödvändigtvis speciellt oroande. Forskningsläget var oklart. Nej några moderata initiativ i den frågan var inte att vänta och nu var det jobben, jobben, jobben vi borde tala om.

Partiet lyckades gå igenom hela valrörelsen utan att lägga ett enda konkret miljöförslag om koldioxidutsläpp, kemikaliepolitik, naturskydd med mera. I Svenska Naturskyddsföreningens återkommande analys av partiernas miljöpolitik där inget parti skonas som inte levt upp till egna utfästelser slogs fast att ”partiet inte agerat miljövänligt i någon av de granskade frågorna, varken i riksdagen eller i EU-parlamentet”.
Och så ringades den moderata grundinställningen in – lika giltig då som nu. ”Moderaterna har ofta sagt sig vilja se gemensamma internationella insatser för en bättre miljö hellre än ensidiga svenska åtgärder. Men inte heller när partiet kunnat ta ställning för en miljövänlig EU-lagstiftning i Europaparlamentet har det gjort det”.

I politikens värld är ofta minnet kort. Men sällan så kort att någon plötsligt skulle börja associera till miljömedvetande när Fredrik Reinfeldts namn nämns. Det är naturligtvis så, som stillsamt påpekats av förra miljöministern Lena Sommestad efter Reinfeldts kortvisit i USA, att Sveriges statsminister saknar internationell trovärdighet i miljöfrågor och därför måste luta sig tungt mot den förra regeringsmajoritetens facit för att över huvud taget kunna redovisa en politik på området.
Det räcker inte med ett vetenskapsråd, en kommission, en beredning plus tio tusen kronor till dem som går i nybilstankar och lutar åt en mindre miljöovänlig bil.
Och har vi glömt att den nye miljöministerns mest uppmärksammade insats hittills vid sidan av allt välmenande prat i ämnet var att rusa till Bryssel i vintras för att tigga till sig fler utsläppsrätter till svensk industri?

Jag hoppas att ingen i sammanhanget helt oskyldig person med funktionshinder därför känner sig träffad om jag påstår att bilden av Fredrik Reinfeldt som miljömissionär inför en påstått intresserad och imponerad George W Bush för tankarna till en blind som leder en döv i en för bägge fullständigt okänd omgivning.
Men avsikten med Reinfeldts påstådda missionerande i frågor han fram till alldeles nyligen röjde ett närmast arrogant ointresse för ligger i öppen dag. Det handlar om det viktiga valåret 2010, som föregås av det år Sverige och Reinfeldt innehar ordförandeskapet i EU och då det av nationellt pr-mässiga och valtaktiska skäl måste se ut som om Reinfeldt leder ett korståg mot klimatförsämring och växthuseffekt.

En tidig gissning är att de praktiska åtgärder som så att säga är den oundvikliga följden av en trovärdig miljöpolitik och som till exempel innebär begränsningar och fördyringar av personbils- och lastbilstrafik skjuts på den framtid som finns bortom nästa val.
Helt säkert är dock att den del av miljöpolitiken som handlar om arbetsmiljön som vanligt förblir lika ointressant för den här regeringen som Östersjön var för Reinfeldt för ett år sedan.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 19 maj 2007

Skribent: Håkan Hermansson