Satsa på karaktärsämnena

Ylva Thörn, Kommunals ordförande, skriver i en debattartikel i Dagens Nyheter den 16 maj om brister i gymnasieskolan. Hon ser tydliga problem hos yrkesutbildningarna – en alltför liten andel av eleverna fullföljer dem och arbetslivskopplingen är för svag. Ylva Thörn har alldeles rätt i dessa synpunkter.
Hon anklagar därefter regeringen för att åtgärda problemen genom att planera för en sänkt kunskapsnivå och hårdare urvalsmetoder. Hon menar att den vill införa ett light-gymnasium.
Ylva Thörn skriver: ”Enligt vår uppfattning leder sänkta kunskapsambitioner i gymnasieskolan till sämre förmåga att klara omställningar, minskad jämlikhet och till att färre nyutbildade uppfyller arbetslivets krav. Därför är arbetsmarknadens parter överens om att nuvarande kunskapsnivåer i de gemensamma basämnena är relevanta och bör upprätthållas.”

Här brister Thörn i analysen, precis som så många andra, också socialdemokratiska politiker. Hon fokuserar på gymnasieskolans kärnämnen; svenska, engelska, samhällskunskap, matematik med flera, alltså de ”fina” ämnen som är gemensamma för samtliga gymnasieprogram. Hon nämner inte de viktiga karaktärsämnena – de yrkesinriktade ämnena – utan fortsätter: ”Kärnämnenas innehåll, uppläggning och genomförande måste kopplas närmare till yrket. Eleverna måste känna att de har konkret nytta av kärnämnena i de yrken de har valt. Därför måste kärnämnenas betydelse för arbetet också utvecklas.”

För att stärka många av eleverna, är det i stället karaktärsämnena som behöver utvecklas och det på ett praktiskt sätt. Utan att skapa ett light-gymnasium, med de negativa förtecken man kan ana att Ylva Thörn sätter, vore det en befrielse för många unga att få en chans att nå ribban som samhället/skolan sätter för dem. Att få lyckas.

Kan det vara så, att det inte handlar om sänkta kunskapsambitioner med minskad jämlikhet som följd, utan om andra kunskapsambitioner för att öka jämlikheten? Varenda en vet, borde i alla fall veta, att alla barn/unga inte är lika, de är olika men lika mycket värda. De behövs allihop med sina olika förmågor och begåvningar, men i dag slås elever ut som inte klarar de mål samhället/skolan har satt upp. För många av dem handlar det inte om fler lärare, utvecklad pedagogik eller mindre klasser för att ”lyckas”, utan att alla inte har den studiebegåvning som krävs för målen. Varför accepteras inte det som ett faktum och att det är lika bra att vara en praktikerbegåvning? Det är här någonstans det går snett i tänkandet. I stället för att se varje barns talanger sänker samhället deras självförtroende och självkänsla, om de inte klarar godkänt i matte eller vilket/vilka kärnämnen det nu gäller. Och får i stället en stor grupp unga i utanförskap som ger upp.

”Utbildningspolitikens viktigaste uppgifter för hög sysselsättning och minskade klasskillnader är hög kvalitet på de kortaste utbildningarna och att så många som möjligt fullföljer dem. Huvudstrategin för att reformera gymnasieskolan måste därför vara att förstärka, inte vattna ur, de yrkesförberedande programmen”, skriver Ylva Thörn också.
Helt rätt igen, men slutsatserna hon drar blir fel. De yrkesförberedande programmen skall i stället förstärkas genom en utveckling av karaktärsämnena, en nåbar ribba för alla i kärnämnena och en bättre koppling till yrkeslivet. Då får vi fler unga som fullföljer gymnasiet, får en bra yrkesutbildning och känner att de duger. Sedan får Ylva Thörn och alla andra fackordföranden ta kampen för högre status och löner. Det är så man minskar klasskillnader och ökar jämlikheten.
Naturligtvis måste det också fortsättningsvis finnas en bra vuxenutbildning, för att möjliggöra för dem som senare i livet utvecklar/upptäcker sin studiebegåvning och vill komplettera sin gymnasiekompetens för att eventuellt gå vidare till högskola/universitet.

Kunskap är inte tung att bära men övermäktiga krav är en börda.

Ämnet är kontroversiellt inom LO och socialdemokratin, men inte desto mindre angeläget att diskutera.

Skribent: Eva Hillén Ahlström