”Deras iver för jämställdhet är bara är en kuliss”

När nazisterna genomför sin grundlagsskyddade marsch imorgon förväntar jag mig att polisen ser till att nassarna följer svensk lag till punkt och pricka. Om det skulle vara så att en eller flera nazister bär nazistiska symboler i form av svastikor, tyr runor eller andra likvärdiga symboler skall dessa individer gripas. Om någon av deras kamrater försöker hindra polisen skall även de gripas.

I måndags kallade Britt-Marie Lundqvist den övriga styrelsen för Lunds Energi för dinosauriegubbar.

I onsdags avgick hon efter att styrelsemedlemmarna Christer Wallström (fp) Thomas Frennstedt (fp), och Christer Henningsson (kd) krävt en ursäkt.

Idag skriver hon själv om affären i Efter Arbetet.

Det väcker känslor när man kallar en styrelse med 94,5% herrar för dinosaurieorganisation och dinosauriegubbar. Det har jag verkligen fått erfara de senaste dygnen. Många har skrattat och tyckt att det var väl drastiskt, men välfunnet, några har till och med tyckt att jag prickat precis rätt. En yngre kille SMS-ade och ville bilda en fan-club med unga dinosaurier och i en av kvällstidningarna fick människor rösta om det var rätt av mig att avgå eller inte. Så mycket respons hade jag aldrig någonsin kunnat tänka mig.

Mitt i denna karusell fanns två reaktioner som jag särskilt bär med mig. Styrelsen för socialdemokraterna i Lund stod upp som en man för mig. Det blev jag så jätteglad och nästan rörd för. Tyvärr är det inte alltid partiet visar sitt tydliga stöd när någon är i blåsväder. Det andra som stack ut var att i varje fall tre av herrarna i styrelsen för Lunds Energi blev kränkta och krävde ursäkt eller avgång. Jag hade kanske tänkt att det skulle vara ännu fler som reagerade så, men det räcker med tre för att övertyga mig om att avgå. Någon ursäkt tänker jag inte avge, men jag vill inte förhindra ett bra styrelsearbete framöver.

Jag har irriterats från första stund jag kom till styrelsen för Lunds Energi på den uttalade manliga kulturen som jag upplevde. Det kändes annorlunda och främmande jämfört med de bolag jag har suttit i tidigare och sitter i idag – och fjärran från den kultur som jag är van vid från sjukvårdspolitiken i Malmöhus landsting och i Region Skåne. Jag har varit van vid många och starka kvinnor, som sätter avtryck i sammanträden och i de sociala kontakterna. Jag satt därför till exempel frågande när VD viftade med händerna på ett militäriskt sätt för att markera att pausen var över. Jag uppfattade också att mina enstaka frågor ifrågasattes av de övriga på ett överlägset sätt. Det var ensamt och obekvämt.

Ja, det är drastiska uttryck jag har använt, men man måste vara drastisk för att omvärlden ska se och handla i det medie- och informationsbrus som vi omger oss med. Hade jag valt en mer slätstruken formulering tror jag nog att ingen skulle ha reagerat. Då hade denna uråldrig struktur inte blivit ifrågasatt som nu.

Kommer detta rablader då att ha en bäring i framtiden? Jag tror faktiskt det med tanke på alla de otaliga positiva reaktioner som jag har fått. Från när och fjärran, från ung som gammal, borgare och sosse. När så många reagerar på nästan samma sätt så kommer inte dessa manliga, föråldrade strukturer att kunna överleva så länge till. Jag hyser också en stark förhoppning om att frågor om jämställdhet och kvinnors inflytande framöver kommer att få ett ännu större utrymme inom socialdemokraterna. Jag tror att Mona Sahlin kommer att se till det, men hoppas också på de unga männen som kommer fram på allt fler ställen. Jag har träffat flera av dem på senare tid och jag har hört av från ännu fler och det gör mig så hoppfull inför utsikten att vi faktiskt är på väg att förverkliga os(s) som ett feministiskt parti.
I samma minut har folkpartiet genom sina framträdande medelålders män visat att deras iver för jämställdhet bara är en kuliss som man bär fram vid festliga tillfällen.

Skribent: Britt-Marie Lundqvist