KRÖNIKA. Borgmästare Abdullah Demirbas i Sur kommun, Diyarbakir, har 17 åtal väckta mot sig. Han ställs inför rätta både för brott mot strafflagen och mot förvaltningslagen i Turkiet. Han riskerar fängelse, och om han fälls kommer han att tvingas avgå och hela fullmäktige med honom. Fallet har nått Högsta Domstolen och ett utslag väntas inom en månad. Vilka brott har då denne borgmästare begått?

Jag sitter mitt emot honom på hans kontor i Diyarbakir, kommunen Sur, den centrala historiska delen, omgärdad av den gamla muren som förr markerade stadens gränser. Där sitter han resligt bakom sitt stora träskrivbord och ler, som han ofta gör. Vi har knappt hunnit sätta oss förrän vi har fått en påse med böcker i. Jag bläddrar i dem medan han berättar:
”Jag lät trycka fyra barnböcker som sammanlagt innehåller 365 sagor som föräldrar kan läsa för sina barn. En saga för varje kväll. Sagorna är både på turkiska och kurdiska. Där har ni också kommunen verksamhetsplan både på turkiska och kurdiska”, säger han, ler, och nickar mot påsarna.

På en cd skiva står det Linux och jag frågar vad det är. Han säger att det är Linux översättningsprogram på kurdiska. Häri består de kriminella aktiviteterna. Att publicera och dela ut barnböcker, kommuninformation och Linuxprogram på turkiska och kurdiska. För Kurdistan finns inte, och inte det kurdiska språket heller, förutom då EU får för sig att fråga om det.

Turkiet skrev under EU:s resolution om minoritetsspråk under förhandlingarna om ett EU-medlemskap. Borgmästarens pekar på dubbelmoralen. ”Till EU säger de [turkiska staten] att de har ändrat lagen, så ställer de mig inför rätta.”

Diyarbakir är en stad som växte explosionsartat under 90-talet då turkiska staten genomförde 4 000 bybränningar. Från 300 000 till 900 000 invånare på några få år, med omfattade infrastruktur och sociala problem. Analfabetismen är utbredd. Av dem som kan läsa och skriva är det många som inte har råd att köpa böcker. Att trycka upp barnböcker och ge gratis till sina kommuninvånare är ett behjärtansvärt initiativ, än mer att uppmuntra till tvåspråkighet. I staden Diyarbakir finns också Astrid Lindgrens barnbibliotek med Bröderna Lejonhjärta och Alfons Åberg på kurdiska. På fotografierna från invigningen som hänger på biblioteket ser man långa köer av barn som tålmodigt väntar på att få sin barnbok.

Borgmästare Demirbas tvingades avgå som ordförande för lärarfacket på grund av språkfrågan. Trots detta är han förvånad över hur hårt staten har gått fram. Kanske speglar det den politiska situationen, snarare än ett allvarligt brott? Å andra sidan är repression mot språk och identitet inte ovanligt i Turkiet. En av de 17 åtalspunkterna är att borgmästaren under en festival hängde upp en banderoll på två språk där det stod: ”Varje människa har sina rättigheter.”

Borgmästaren må vara impopulär hos staten, men är desto mer populär hos sina invånare. Han har inrättat ett barnparlament där barnen lär sig demokrati, ofta har han delegationer av barn på besök. Han ler störst när han berättar historien om barnen som sprang förbi hans sekreterare in på hans kontor med en önskelista. Överst stod en ny lekplats. ”För mig spelar själva ämbetet ingen roll, utan språk och identitet är jag ingen människa. Jag har en dröm om alla nationaliteter som lever tillsammans i fred.” Och så ler han, medvetet naivt inbillar jag mig.

Kurderna hade stora förhoppningar på EU. I regionen organiserades det demonstrationer till stöd för ett EU-medlemskap. Besvikelse har infunnit sig. Har de ännu en gång blivit lurade av en stormakt? De geopolitiska maktfrågorna är viktiga för kurdernas framtid. Så är även utgången av historien om borgmästaren som tryckte upp barnböcker.

Istanbul 2007-05-15

Skribent: America Vera-Zavala