Ansvarsfulle Persson – och priset vi betalar

KULTUR. Ansvarsfull. Det är antagligen så Göran Persson vill bli ihågkommen.
Mot sin vilja tog han på sig partiordförandeskapet. Han genomförde den smärtsamma budgetsaneringen. Och han regerade i minoritet i 10 år.
Ständigt omgiven av trilskande ministrar, bångstyriga samarbetspartier och illvilliga medier.
Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.

Det är den bilden han med benägen hjälp av Erik Fichtelius ger i intervjuboken Aldrig ensam, alltid ensam – den långa bokversionen, 600 sidor, av intervjufilmen Ordförande Persson.
Denna intervjubok har naturligtvis mycket litet med dagboksanteckningar att göra. Persson vet att det han säger kommer att publiceras medan han ännu är i livet. Det är på så vis en tillrättalagd version, kan vi utgå ifrån (det är i och för sig dagböcker ofta också). Men samtidigt är det inte helt enkelt att spela teater under 100 timmars intervjuer under tio års tid – Persson hinner ibland glömma vad han sagt mellan varven.

Det är småtrevligt och snabbläst mest hela tiden. Persson skojar en del. Stämningen är god. Bara sällan pressar Fichtelius på med kritiska frågor. Riktigt obekvämt är det egentligen bara när Fichtelius själv jamsar med i föraktet mot miljöpartiets gräsrötter. Långåriga, barfota och allmänt världsfrånvända. Då känns det som man sitter på en groggveranda. Och när Persson bekymras över att Tony Blair får så mycket skit för Irakkriget – som om det var något att gråta över när hundratusentals irakier mist livet.

Här finns, vad jag kan se, inga smaskiga nyheter. Men tristare är att den som hoppats på en fördjupning av filmen i stora stycken får leta förgäves. Också här står det politiska spelet i centrum, typiskt, kanske, för vår tids förkärlek för ytligt pladder – eller i alla fall för den politiska journalistikens ständiga nu-fixering. Jag tror att det mer är Fichtelius fel än Perssons egentligen. Han styr ändå frågorna.
Persson, visar det sig alltså, har ständigt nya regeringsombildningar på gång, ministerpusslet ska läggas, han oroar sig över att återväxten inom socialdemkratin, ojar sig över ansvarslösa vänsterpartister och makthungriga miljöpartister, skäller lite otippat ut kvinnoförbundet för att de slopat kravet på sextimmarsdag.
Vi får veta en massa om hur en ny kommissionär eller minister utses, om hur jobbigt det är att baxa igenom ett förslag och hur Persson gång på gång försöker få Margot Wallström att komma hem.
Men mycket lite om varför.
Intervjuerna gräver nästan aldrig i de ideologiska ställningstagandena eller i Perssons perspektiv på den stora rörelserna i samtiden. Men de få gånger det sker, blir det riktigt intressant. Som när Persson diskuterar det faktum att kapitalet nu blivit alltmer kollektivt. Det är de många människornas pengar, samlade i pensionsfonder och försäkringsbolag, som snurrar runt globen och sätter företag och länder i konkurs. Detta är en avgörande förändring. Vi är alla (nästan) aktieägare.
Persson är orolig, tror att politiken blir mer en fråga om att få börsen att gå bra, ett slags management, än om att förändra samhället. Vad händer då med demokratin?
Eller när han klargör varför han inte är EU-federalist. Visst, det kanske blir något slags statsbildning av unionen till slut, tror Persson, men det är nog klokt att vänta till den i så fall är demokratisk. Och demokrati, tror han, förutsätter en gemensam offentlighet. Man kan inte börja i andra ändan. (Vilket jag själv i och för sig tror man kan).

Det finns åtminstone tre frågor som jag tror kommer att prägla vänsterns historieskrivning om Persson. Trots att Fichtelius spänner över mängder av ämnen, från EMU till monarkin, lyckas han missa två av dem nästan helt.
Perssons vacklande hållning i Irakfrågan, där han under flera månader före kriget undvek att ta konflikt med Vita Huset och mer uttryckte sig som en a-politisk analytiker, för att sedan, när kriget var ett faktum, vara en av de regeringschefer som tydligast fördömde det – belyser boken ganska bra. Det framgår att Persson, åtminstone när han själv får lägga ut texten, står för en ståndaktigt FN-legalism, som man kan tycka är beundransvärd, men som om i mitt tycke faktiskt inte håller helt. Lek med tanken att säkerhetsrådet hade givit klartecken till angeppet mot Irak. I Perssons värld hade, förestår man, då allt varit gott och väl. Samtidigt som de flesta av argumenten mot kriget – obefogat, förördande, farligt, oljedrivet – ju skulle väga lika tungt. Om ett krig är bra eller dåligt, om man är för eller emot, måste väl en statsminister kunna ha en åsikt om vare sig kriget råkar vara folkrättsligt legalt eller inte?

Göteborgshändelserna 2001 hastas däremot över på någon sida, i skuggan av det framgångsrika EU-ordförandeskapet. Av all att döma har Persson väldigt lite kunskap om protesterna och rörelserna. Han antyder till och med att den autonoma rörelsen skulle ha någots slags hemlig finansiering.
Om polisbrutaliteten, om de många och hårda domarna, om skotten mot Hannes Westberg inte ett ord. Än mindre förstås om de grundläggande frågorna om hur sociala rörelser ska kunna påverka en överstatlig – odemokratisk – politisk nivå.

Men det vänstern mer än allt annat kommer att hålla emot Persson är nog budgetsaneringen – och den därtill kopplade låginflationspolitiken, utgiftstaket och överskottsmålen – vars sociala sviter i form av ohälsa, arbetslöshet och underbemanning vi delvis fortfarande lever med.
Detta dammas igenom på två sidor.
Det duger inte. Ska vi prata avsvarsfullhet, måste vi nog också tala om dess pris.

Aldrig ensam, alltid ensam
Erik Fichtelius
Norstedts

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson