Det är svårt att återkalla den stämning av lättnad och triumf och inte minst de fantastiska förväntningar om en helt ny era i inte bara brittisk utan också europeisk vänsterpolitik som omgav Tony Blairs valseger för tio år sedan.

Till och med den vänster inom labour som Blair aldrig lyckades kväsa, men väl distanserade sig ifrån och förvandlade till en maktlös minoritet i god tid för maktövertagandet, gav sig tillfälligt för Blairs energi och var med på vagnen den underbara segernatten 1997.

Storbritannien skulle nu inte bara moderniseras i den gängse mening som varje valsegrare i europeiska demokratier ständigt utlovar, senast Sarkozy i Frankrike – vitaliserad ekonomi, satsning på high tech och utbildning, ”flexibel” arbetsmarknad och så vidare.
I det stagnerande Storbritannien var projektet större än så och delvis annorlunda. Klassamhället skulle rivas i etapper.

Särskilt utbildning, skola och vård skulle utsättas för genomgripande reformer och tillföras medel i en omfattning som på sikt skulle utrota den närmast viktorianska misär som plågade hundratusentals barn, ungdomar och fattigpensionärer.
En del av detta har genomförts, paradoxalt nog samtidigt som förmögenhetsskillnaderna ökat under Blairs tio år. Ett fenomen, som de senaste åren upplevts också i Sverige och Danmark och som i hög grad kan kopplas till stigande hus- och fastighetspriser.

Hade Blairs eftermäle i första hand handlat om sociala förbättringar, en ny miljömedvetenhet symboliserad av vänsterborgmästaren Livingstones biltullar i London, den nya freden i Nordirland och självstyrena i Wales och Skottland så hade betyget satts högt. Storbritannien är inte längre den inåtvända, stagnerande, politiskt dekadenta och överklassdominerade nation som Blair ärvde efter den tröttkörde John Major 1997. Landet är mer europeiskt, till och med en smula mer socialdemokratiskt och för dagen dessutom ekonomiskt och industriellt framgångsrikt.

Ändå är Tony Blairs namn för oöverskådlig tid framåt förknippat med den politiska, militära och moraliska katastrof som stavas Irak.
En kort rekapitulation: Blair satsade all sin energi, övertalningsförmåga och prestige under en kritisk period månaderna före krigsutbrottet 2003 på att stödja ett amerikanskt anfall mot Irak. Detta skedde i medvetande om att krigsskälet – Iraks påstådda massförstörelsevapen – inte understöddes av hållfasta bevis.

Blairs drivkraft må ha varit den han åberopade då och senare – plikten att intervenera för att befria i demokratins namn. Som i Kosovo några år tidigare. Men inte ens detta ädla syfte, som dessutom starkt kan betvivlas, ursäktar manipulationen, hel- och halvlögnerna, sveket mot Storbritanniens europeiska allierade, föraktet för folkrätten och den okritiska uppslutningen bakom USA:s mest extrema administration i modern tid.

Blairs personliga medansvar för det ohyggliga blodbadet i Irak som inte tycks ha något slut är tungt. Men han vägrade erkänna sitt ansvar och avgå när det ursprungliga krigsskälet, hotet från massförstörelsevapnen, avslöjades som icke existerande och sannolikt en konstruktion av politiskt styrda underrättelsetjänster.
Den bittra ironin är att mycket av det bästa i en liberal och progressiv brittisk tradition, respekt för lagen, medborgerliga fri- och rättigheter och en antikolonial kritik mot överträdelser och övergrepp, försvagades av Blairs historiska misstag i Irak. Det blir hans efterträdares uppgift att reparera de skador utrikespolitiken åsamkat, men också att blåsa nytt liv i de många reformansatser som stannade upp när partiledarens enorma självförtroende övergick i hybris.

Skribent: Håkan Hermansson