Makten har ett kön

KULTUR. Göran Persson kände inte till att Thomas Bodström var son till förre utrikesministern Lennart Bodström, när Persson utsåg honom till justitieminister. Det försäkrade Persson i ett av programmen i Erik Fichtelius dokumentärserie ”Ordförande Persson”. Bodström bjöds med andra ord in i regeringen främst för sin ”kompetens”, inte på sitt namn. Oavsett om han visste det eller inte, så är det en illustration för hur det kan låta i liberaldemokratiska samhällen.

Varje samhälle har nämligen sina myter. Också de liberaldemokratiska. En av de mest traderade myterna i de liberala västerländska samhällena är nog den om att alla medborgare har samma möjligheter att nå samhällets maktpositioner, vare sig det handlar om näringslivet eller politiken. Men myten innehåller vissa läckage. För i formell mening har grovt taget alla samma möjligheter, men det betyder givetvis inte att de reella möjligheterna är jämlikt fördelade. Detta är inget kontroversiellt påstående, utan får tvärtom nog betraktas som en ”vedertagen sanning”. Men myten är inte desto mindre stark. Dessutom fyller den en ganska specifik funktion. Man skulle exempelvis kunna hävda, att det är genom principen om lika möjligheter som de liberaldemokratiska eliternas makt legitimeras. Det som uttrycks genom detta ideologiska raster är enkelt uttryckt: Eliterna har förtjänat sin makt! Konsekvensen av detta kan bland annat bli att deras maktbefogenheter faktiskt blir starkare jämfört med eliter med andra än liberaldemokratiska utgångspunkter, precis av det enkla skälet att eliterna anser sig ha förtjänat sin makt.

Men vad återstår av det liberala meritokratiska systemet om det visar sig att det inte är meriter som bestämmer vem eller vilka som kan bosätta sig i maktens boningar? En ”mild” form av feodalism? Ja, kanske. Hur ser makten ut i Sverige, idag?
I den nyligen utkomna boken Maktens kön har nio forskare, på drygt sexhundra sidor, kartlagt de svenska maktfälten. Det är en på många sätt imponerande bok.
Maktfält efter maktfält granskas, och snart växer det fram en bild av ett samhälle där den liberala ideologins byggstenar vittrar sönder. Ty makten äger ett ”kön”.

Senast det gjordes en lika omfattande undersökning av jämställdheten i Sverige innehade kvinnor endast 13 procent av samhällets toppositioner. Detta var 1989. 2006 hade den siffran stigit till 25 procent. Siffrorna säger något om samhällstillståndet, men de säger inte allt. För som kontrast till den procentuella förbättringen av ”kvinnorepresentationen” på elitnivå, så är den svenska arbetsmarknaden samtidigt en av de mest könssegregerade i världen. Beroende på vilket maktfält man studerar uppstår olika siffror. Inom näringslivet är exempelvis endast 5 procent av cheferna kvinnor; detta kan man ställa mot den politiska maktsfären där 50 procent av makteliten består av kvinnor.
Men, som sagt, statistik ger inte hela bilden. Det är med andra ord långt ifrån självklart att en fullständigt jämställd maktordning (där lika många män och kvinnor finns representerade) skulle leda till ett jämställt samhälle.
Sedan gammalt är det känt – och detta har inte minst feministiska forskare och teoretiker lärt oss – att arbetsfördelningen mellan könen ofta är mycket ojämnt fördelat. I själva uppdelningen finns det dessutom ofta en hierarki inbyggd där det som definieras som ”manligt” är överordnat det som definieras som ”kvinnligt”. Dessa strukturer är också något som bekräftas av de nio forskarnas bidrag i antologin. På liknande sätt visar man också hur jämställdhet på elitnivå inte minskar klassbaserade klyftor.

Det torde stå utom allt tvivel att liberalismen har misslyckats med att skapa jämställda och jämlika samhällen – det som alltid varit en av ideologins grundpelare. De mest hängivna försvararna tvingas därför att finna sätt att förstärka de myter som omger liberalismen. Det blir ett sätt att legitimera den egna maktpositionen, oavsett hur den tillkommit. Och ett sätt är att – som Göran Persson om Thomas Bodström – hävda att man inget vet.

Maktens kön
red. Anita Göransson
Bokförlaget Nya Doxa

Skribent: Kutte Jönsson