Sarkozy är svaret på en liberalism i kris

Den svenska högern gratulerar glatt Frankrikes nye president, högermannen Nicolas Sarkozy. Statsminister Reinfeldt rosar Sarkozy för att han kommer att ”göra det lönsamt att arbeta”. Expressens ledarsida jublar också, och hoppas på minskad statsapparat och färre regleringar.

De gillar sina starka män, dessa liberaler. För vad annat än en föreställd handlingskraft inför ”nödvändiga förändringar” kan göra att en liberal stödjer en person som Sarkozy, som under sin valrörelse tydligt flirtat med främlingsfientlighet, gjort utspel mot ”politisk korrekthet” och lovat ordning och hårda tag? Visst har han talat om arbete, men med piskan i hand. Alla ska ha en chans – fast bara om de jobbar för det. Fackets inflytande skall kringskäras, genom uppluckrad strejk- och arbetsrätt.

Att det efter perioder av frihetlighet vågor – såväl ekonomiska som politiska – har kommit starka män med en konservativ agenda har hänt förut. Såväl i Frankrike som i övriga Europa. Liberalismen har i dessa tider tenderat att minimera sina frihetsanspråk, till att enbart gälla den ekonomiska friheten. När den ekonomiska friheten skapar ojämlikhet har kulturell sammanhållning blivit lösningen för att hindra samhället från att glida isär. Så var fallet åren runt förra sekelskiftet, när nationalismen var på frammarsch. Så är fallet när globaliseringen idag sliter i tryggheten och välfärden. På så sätt är Sarkozy egentligen inte ett uttryck för något nytt. Lika lite som många högerpolitiker i Sverige.

Det förföriska talet om ”arbetets värde” går hem, hos såväl medelklass- som arbetarklassväljare. Vem vill inte höra att det jobb man gör är värdefullt? Men bakom paroller om att ”det skall löna sig att jobba” döljer sig ofta en grov nedvärdering av andras arbete. Ofta byggt på antagandet att vissas arbetsinsatser – främst de högavlönades – är mer samhällsnyttiga än andras. Till detta fogas föraktet för dem som inte lyckats få en plats på arbetsmarknaden, kryddat med föreställningar om att de lägre klasserna oförtjänt lever flott på statens bidrag.

Den självbild som en sådan politik exploaterar och förstärker skapar allt annat än ett solidariskt samhälle. Och den kulturella sammanhållning den åberopar kräver ofta syndabockar för att fungera. Några som visar hur ”vi” inte är.

Med Sarkozy får vi ytterligare en auktoritärt anstruken högerman vid makten i ett centralt europeiskt land. Globaliseringens urholkning av den nationalstatligt bundna välfärdsmodellen tycks ha försatt liberalismen i kris, och fått den att glömma att frihet är mer än marknadsfrihet. Att allt fler borgerliga partier återigen omfamnar en nationalistisk retorik är illavarslande. För allt för ofta har det varit en häxbrygd av ogin borgerlighet, auktoritär högerpopulism och exkluderande nationalism som lämnat de djupaste såren i Europa. Det borde inte minst de socialliberaler som gärna talar om totalitarismens spöke komma ihåg. För det är de frihetliga och socialt betonande liberalerna som idag innehar en nyckelposition, då de hellre än att stödja lag-och-ordning-liberalismen skulle kunna söka samarbete vänsterut.

Även om de socialliberala i Sverige ännu inte har kommit dithän, var det kanske det vi såg när den franske liberale mittenkandidaten och första valomgångens tredjeplatsare Bayrou tydligt deklarerade att han inte tänkte stödja Sarkozy. En liberal som insåg att när ojämlikheten sliter i Europa krävs mer jämlikhet – inte mer marknadslösningar, nationalism och hårda tag.

Skribent: Magnus Wennerhag