DEBATT. Efter A-kassan, skatterna och de statliga företagen har nu turen kommit till sjukvården i alliansens omstrukturering av Sverige. Imorgon ska riksdagen behandla regeringens så kallade startlag, som uppmuntrar till och lämnar fritt fram för privatisering av region- och universitetssjukhus samt gräddfiler i vården. Det har varit skrämmande tyst om detta i media, liksom det var tyst under valrörelsen.

I lördagens ledarsida i Dagens Nyheter (5/4) får dock regeringens förslag ordentligt med smisk av läkaren och författaren P C Jersild. Han representerar en strömning i svensk politik som nästan tycks ha försvunnit – ansvarskännande borgerliga intellektuella, vars syn på samhället baserar sig på egen erfarenhet och en hederlig analys. Han beskriver målande de ödesdigra konsekvenserna av privatiseringen av svenska akutsjukhus och när han talar om ”en försäljningsberusad allians” är det mitt i prick. Det gäller särskilt kristdemokraterna Mats Odell och Göran Hägglund, som Fredrik Reinfeldt just nu låter dra den allierade stridsvagnen. Dopade är kanske ett bättre ord, dopade av retorik och makt.

I sin artikel pekar Jersild bland annat på att konkurrensen inte fungerar när man väl upphandlat driften av ett stort sjukhus. Den eventuella marknadssituation som fanns just vid upphandlingstillfället försvinner och ett privat monopol uppstår. Varken patienterna eller landstingets politiker har egentligen något val när kontraktet väl är undertecknat. Den som ska göra ett laseringrepp mot närsynthet kan kanske välja, men den som segnar ner på gatan måste köras till närmaste akutmottagning. Vanliga marknadslagar gäller helt enkelt inte här.

Monopolsituationen blir ännu mer besvärande när startlagen dessutom lämnar fältet fritt för privata sjukhus att bygga upp gräddfiler för patienter med egna försäkringar ”för att utnyttja överkapacitet”. Vem ska göra bedömningen av hur stor överkapaciteten är om inte sjukhusledningen? Och var ska denna plötsliga överkapacitet komma ifrån? Hittills har det ju varit köerna som varit problemet.

Regeringen vill skapa en rejäl omstrukturering av den svenska sjukvården i amerikansk riktning. Om man inte i sista minuten drar tillbaka sin proposition så faller ett tungt ansvar på våra landstingspolitiker. A-kassenivåer kan återställas, skatteskalor skrivas om, men ett privatiserat universitetssjukhus tar man inte tillbaka så lätt.

Men låt oss också diskutera bassjukvården. Här menar Jersild och många vårdpolitiker att konkurrens är av godo. Den ursprungliga tanken var att avknoppningar, personalkooperativ och entreprenörer skulle förnya och stimulera verksamheten. De fackliga organisationerna såg en möjlighet att pressa kommuner och landsting att bli bättre arbetsgivare. Men har det verkligen blivit så? Är det inte så att stora, vinstdrivande företag, som till exempel Carema, tar allt fler kontrakt inom primärvård och äldreomsorg. Man kan med fog fråga sig vad den utvecklingen egentligen innebär för pris, kvalitet, fackliga rättigheter och allas lika tillgång till god vård? Här om någonstans vore det på sin plats med en riksomfattande utredning och utvärdering innan man går vidare på den inslagna linjen.

Kanske är det så enkelt att privata vinstintressen och vård och omsorg för alla fungerar dåligt ihop? När en privat läkare ska etablera sig väljer han ett område med välbärgade patienter som har relativt sett enklare åkommor. Det ger mer klirr i kassan än om han startar sin mottagning ute i den nedgångna förorten. Inriktningen på en privat vårdcentral kommer också att styras väldigt mycket av hur ersättningen från landstinget är konstruerad. Tidskrävande fall som är svåra att diagnostisera och som kräver samverkan med många andra instanser som skola eller socialtjänst, föredrar man nog att skicka till en annan vårdcentral, troligtvis en som drivs av det offentliga. I själva verket kan den kostnadskontroll man efterstävar genom upphandlingssystemet förvandlas till kostnadskaos, om man ser till helheten. Det faktum att ett privatiserat sjukvårdssystem som det amerikanska kostar samhället nästan dubbelt så mycket som det svenska (i procent av BNP) borde få alla inblandade att tänka till ytterligare en gång.

Ingen kan förneka att det finns problem inom svensk sjukvård, med köer och med kostnadsstegringar. Men är det inte dags att se och prova andra lösningar än det byråkratiskapande upphandlingssystemet? Vissa landsting har ju forfarande en rödgrön majoritet. Ökat personalinflytande är en väg man slagit in på i Norge för att förbättra och förnya offentlig sektor på kommunal nivå. Resultatet är mycket positivt. Finns det inget att lära av det system för styrning av vård och omsorg man har i Skottland?

Det akuta problemet är dock: hur ska effekterna av den så kallade startlagen mildras ute i landstingen? Finns där borgerliga politiker med mer förnuft än i regeringskansliet? Och hur ska man mobilisera en folkopinion som är tillräckligt stark för att kunna påverka besluten? Detta borde vara en högprioriterad fråga för oppositionspartierna.

Håkan Sundberg
Aktiv i Nätverket för Gemensam Välfärd

Skribent: Håkan Sundberg