KRÖNIKA. Att ha rätt att göra någonting, till exempel flytta ett omstritt monument i fullt medvetande om att det sannolikt kommer att utlösa våldsamma protester, betyder inte att det är rätt att göra det. Den erfarenheten begrundas väl nu som bäst i Estland.

Estland är en suverän nation med full rätt att vidta också djupt okloka handlingar som är provocerande mot betydande minoriteter i landet. I det här fallet den tredjedel som är rysktalande och de få återstående judiska medborgare, som 1944 hade verklig anledning att hälsa röda arméns återkomst till Estland som en befrielse.

Estland har också rätt att begära stöd från övriga EU när den diplomatiska integriteten kränks i Moskva, när ryska politiker uppmanar till bojkott och den ryska regeringen verkar beredd att använda strypta energileveranser som ett vapen också i denna konflikt med en före detta sovjetrepublik.

Det får naturligtvis aldrig råda någon som helst tvekan om att den diplomatiska immuniteten är ovillkorlig och att en tvist som den mellan Estland och Ryssland aldrig får leda till direkt inblandning genom uppvigling, IT-attacker mot officiella hemsidor och annat som påstås ha förekommit.
Säg detta till Putin, utan reservationer.

Men med tanke på den gemensamma europeiska historien där den sovjetiska ockupationen av de baltiska staterna efter 1944 både föregicks av stalinistisk terror och en nazistisk utrotning av judar, ryssar och kommunister med aktiv medverkan av inte så få baltiska förbrytare så är konflikten kring monumentet oerhört laddad – också utan extrema gruppers utnyttjande av situationen.

Här står inte bara rysk nationalism av tvivelaktigt slag mot estnisk nationalism av lika tveksam halt. Här utnyttjas i inrikespolitiskt syfte, såväl av den estniska regeringen under ledning av premiärminister Andrus Ansip som av Putin, vanliga esters och ryssars fullt begripliga känslor av förödmjukelse, bitterhet och sannolikt outrotliga upplevelse av att vara offer för historiska orättvisor.

Det är usel och cynisk politik av ett slag som ligger långt från de värderingar som Europeiska unionen gjort till sina. Men självklart är det ryska ansvaret för dagen det största för att situationen inte urartar helt och att Europa – mot alla européers vilja – dras in i ett nytt kallt krig. Det är Ryssland som genom sin blotta storlek har både den ekonomiska och politiska styrkan att förvärra eller snabbt försöka lösa krisen.

Kan då Estland påräkna solidaritet från övriga EU?
Definitivt när det gäller skyddet av landets gränser och suveränitet och om Estland mot förmodan skulle utsättas för en utdragen ekonomisk krigföring. Men EU bör snarast, om det inte redan skett, göra klart för regeringen i Tallinn att förståelsen är högst begränsad för en estnisk politik som med nålstick och utfrysning behandlar den stora rysktalande folkgruppen som andra klassens medborgare.

Skapas dessutom intrycket att landets ledning har större tolerans med estniska SS-soldaters kamratträffar än ryska ungdomars hyllningar av sina farfäder i röda armén lär det inrikespolitiska klimatet förbli förgiftat för år framåt.
Det här är en konflikt som omedelbart måste kylas ner, i synnerhet som spänningar med liknande historiska rötter nu underblåses i till exempel Polen och dessutom får näring av USA:s planer på utplacering av missiler vid Rysslands västgräns.
Historiens budskap till Europa är entydigt: visa varandra ömsesidig respekt och erkänn också den andres rätt till sin historia.

Håkan Hermansson

Publicerad i Skånska Dagbladet den 4 maj 2007

Skribent: Håkan Hermansson