Anders Borg, vår moderate finansminister, var mycket ärlig i SVT: s Agenda den 15 april, när han intervjuades inför presentationen av vårpropositionen. Han förklarade, rakt och tydligt, skälen för de sänkta ersättningarna i arbetslöshetsförsäkringen. Människor som har för hög a-kassa söker inte jobb. I alla fall inte tillräckligt många, inte utanför hemorten och inte heller inom andra yrkesområden. Punkt.
De arbetslösa måste svälta för att förstå sitt eget bästa. Därefter skall de ta sitt pick och pack, riva upp barnen från skola och kamrater – här gäller ingen gräddfil som för partibrodern Fredrik Reinfeldts barn – lämna sina hus, acceptera lägre löner och dra dit jobben finns. Men där det finns jobb, saknas bostäder. Där det är gott om bostäder, finns inga jobb.

Miljarderna rullar in i statsbudgeten. Sverige går bra, precis som Göran Persson sa före valet. Sänkningarna i a-kassan har alltså inte ett dugg att göra med att landet skulle ha problem med finanserna. Inte heller krävs inbesparningarna för att åstadkomma nya jobb, som moderatledaren Fredrik Reinfeldt påstod före valet på frågor om alliansens planerade nedskärningar av arbetslöshetsersättningen. Mona Sahlin frågade, gång på gång, i öppna brev till honom hur detta samband såg ut, hur det kunde bli fler jobb av lägre ersättningar? Men Reinfeldt vägrade att ta debatten.
Det är därför bra, att Borg nu tagit bladet från munnen som talesman för regeringen och sagt dess sanna mening; arbetslösa är lata och behöver piskan i form av sänkta ersättningar och tvångsförflyttning. De skall tvingas att ta jobb till lägre löner och nivån på arbetslöshetsersättningen blir därför ett lönepolitiskt redskap för att nå målet.

På 90-talet, efter den borgerliga regeringens vanskötsel, fanns ett accepterande av nedskärningar i trygghetssystemen. Människor insåg att det måste städas upp och drog åt svångremmen. I dag finns naturligtvis ingen sådan förståelse. Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk. I Synovate Temos senaste väljarundersökning, publicerad den 27 april, får socialdemokraterna 46,3 procent, en ökning med 11,3 procentenheter sedan valet, medan alliansen endast får 39,6 procent tillsammans. Väljarna har genomskådat högerregeringen. De har hört hur de välbeställda har lovats sänkta skatter på attraktiva villor, att förmögenhetsskatten avskaffas, att direktörernas bonusar ökar, samtidigt som näringslivets språkrör Urban Bäckström påstår att arbetarnas löner/lönekrav är för höga och att han vill inskränka strejkrätten (P1-morgon, 24 april).

Riksdagens egen utredningstjänst har analyserat regeringens vårbudget och bekräftar det som vanligt folk redan visste: att de som tjänar bäst får de största skattelättnaderna. Nästan hälften av kakan går till de tio procent som tjänar mest. Ändå påstod finansministern i Aktuellt den 24 april i sina kommentarer till utredningen att; ”fördelningspolitiken är mycket viktig, Sverige är ett land med små klyftor och vi vill arbeta för att de skall bli mindre.”

Sanningen är i stället att klyftorna ökar, de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare och till den sistnämnda gruppen hör allt fler barn. Notan för denna vanvård blir hög och den skall betalas i efterskott. Det vore intressant att få en samhällsdebatt om sambandet mellan barn/ungdomsfattigdom och utanförskap med påföljande sociala problem som missbruk, prostitution, våld och annan kriminalitet. Det är en kostsam fattigdom, både ekonomiskt och mänskligt.
Vi har inte råd att förlora dessa barn och ungdomar. Det är därför viktigt att Mona Sahlin och socialdemokraterna tar allvarligt på frågan och konfronterar allianspolitikerna. Barn- och ungdomsfattigdomen fick ingen plats i valrörelsen. Den nämndes inte, varken från socialdemokratiskt eller borgerligt håll. Det är dags att föra upp frågan på dagordningen.

Skribent: Eva Hillén Ahlström