Varför är det nu färre än 40 procent som stöder regeringspartierna och varför är socialdemokraterna just nu större än på tolv år med sina 46 procent i senaste Temo-mätningen? Mona Sahlin är inte förklaringen.

Låt mig återkomma till henne och till socialdemokraterna. Men först pröva en helt annan infallsvinkel. Idag är det ”Workers Memorial Day”, en dag då hot mot liv och hälsa på arbetsplatserna och minnet av döda arbetskamrater uppmärksammas av fackliga organisationer över hela världen.
Intresset ljuger sällan och därför är det politiska intresset hos alliansen oerhört svalt för frågor som dessa. De berör ju i första hand LO:s medlemmar.

En anställd i veckan dog förra året i arbetsplatsolyckor på svenska företag. I USA där nedrustningen av redan tidigare mycket bräckliga regler för skydd av arbetare i produktionen påskyndats av president George W Bush dör 16 arbetare om dagen i arbetsplatsolyckor.
Sverige har alltså strävat efter och hittills lyckats pressa ner dödstal, skador och sannolikt också en rad sjukdomstillstånd som annars blir följden – studera rika USA – av uteblivet eller nedrustat jobb på att förbättra arbetsmiljön.

Vi talar här konkret om arbetare som dör i cancer efter exponering av kemikalier eller små kvävande partiklar. Om tungt fysiskt arbete som alldeles i onödan knäcker kroppar i förtid. Om för högt uppskruvat tempo och otrygga anställningsförhållanden som bryter ner annars fullt friska människor själsligt och släcker livslust och framtidstro.
Man skulle kunna tro att det rådde en outtalad men alldeles självklar enighet över alla politiska gränser om att det som kan göras i form av forskning, partsöverenskommelser och statligt engagemang för att minimera dessa risker för arbetslivets mest utsatta också borde göras.

Men här har det skett något, i sak dramatiskt och politiskt betydelsefullt på sikt även om det inte över hövan intresserar medierna:
Alliansregeringen har i blixttempo och faktiskt utan att lämna några sakliga skäl utöver prat om nyttan av sänkta skatter beslutat sig för att amerikanisera, det vill säga i ett slag försämra, arbetsmiljöarbetet i Sverige:
Arbetslivsinstitutet som bedriver forskning som i årtionden varit till stor hjälp för landets skyddsombud på vanliga svenskars vanliga arbetsplatser avskaffas över en natt. De forskare som vill ägna sig åt att forska fram förbättringar på verkstadsgolv, i sjukhuskorridorer eller byggarbetsplatser får se sig om efter annat.
Arbetsmiljöverket ska hårdbanta, göra sig av med inspektörer och få en helt annan och mer undanskymd roll än hittills. Verkets ledning utgår från att resultatet blir sämre arbetsmiljö och fler arbetsskadade – särskilt på mindre företag.

Och för att dra åt kniven ett extra varv stryps de statliga anslagen till utbildning av regionala skyddsombud, de personer som vet mest om bristerna och snabbast kan slå larm.
Vem bryr sig?

Svaret är att många bryr sig även om de inte fått frågor från media. Att inte en uppretad debatt rasar om det här ska inte förleda någon att tro att dessa beslut inte stärker en redan hårt etablerad syn på regeringen som en från svensk vardagsverklighet frånvänd skara politiker som bedriver politik i de mest besuttnas intresse i den fagra tron att det på något sätt också ska gynna andra.

Mona Sahlins bästa vän är tills vidare denna regering. Men vad vill hon själv med arbetsmiljöforskningen, kontrollen av små företags arbetsmiljö och de anställdas makt över sin arbetssituation?
Får vi svar 1 maj?

Publicerad i Skånska Dagbladet den 28 april

Skribent: Håkan Hermansson