Man kan vinna varje debatt – och ändå förlora

Efter sverigedemokraternas framgångar i valet i höstas har det nu etablerats en offentlig sanning om att strategin att ”tiga ihjäl” partiet misslyckats. Därför råder nära nog konsensus från höger till vänster och i snart sagt hela pressen om att man måste ”ta debatten”, som det brukar heta.

Det är naturligtvis möjligt att detta är en riktig analys och en vettig slutsats.
Men det är inte säkert.
Kan det inte, omvänt, vara så att sd:s framgångar berodde på att partiet faktiskt, med hjälp av medier och en del politiska motståndare, blev MER synligt?
En rad stora tidningar upphävde i valrörelsen det annonsförbud man tidigare haft mot partiet. I stort uppslagna artiklar ”granskades” partiet – tyvärr ibland ganska okritiskt. Och politiker som Allan Widman (fp), Fredrik Malm (fp) och Fredrick Federley (c) ställde upp och debatterade med företrädare för sd.
Snarare än att tala om ihjältigande, så kanske man bör se det som ett genombrott i offentligheten?

Dessutom: ingen kan veta hur läget hade varit om partierna på bred front ”tagit debatten” långt tidigare. Det är ju långt ifrån otänkbart att sd då hade gått fram ännu mycket mer. Det är i alla fall vad som hände i Danmark. De danska partierna debatterade upp Dansk folkeparti till 13 procent.

Ännu mindre tvärsäker på att offentlighetens ljus ska spräcka de främlingsfientliga trollen blir jag efter att ha sett Mona Sahlin och folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag tv-debattera med sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson i mitten av april.
Både Sahlin och Ullenhag var lugna och hyggligt pålästa och sa många av de rätta sakerna.
Ändå kom debatterna nästan helt att handla om invandring och invandrare som problem. Mona Sahlin tvingades till och med in ett långt meningsutbyte om huruvida det finns rasistisk diskriminering i Sverige. Vilket är ungefär som att debattera om jorden är rund. Med den skillnaden, förstås, att ingen blir kränkt av att jordens rundhet ifrågasätts.

Detta är det stora problemet. Man kan vinna varenda debatt med sd. Och ändå tvingas prata invandring till döddagar. Det innebär inte bara att andra frågor slås ut från dagordningen, utan också att frågor om till exempel social rättvisa eller kriminalitet riskerar att etnifieras – något som delvis redan skett.
Det är faran. Sd kommer sannolikt inte att bli något betydande parti i väljarsiffror under överskådlig tid – med några få lokala undantag. Men om de tillåts påverka det offentliga samtalet, vad vi pratar om och hur vi gör det, så har de redan delvis vunnit.
Därför får den som nu lättvindigt kastar ur sig att man måste ta debatten också gärna ha någon idé om hur den fällan ska undvikas.

Skribent: Petter Larsson