Rosengård brinner, skriker löpsedeln. Fast det är ju bokstavligt talat inte sant även om verkligheten i den mest nedslitna delen av den här stadsdelen i Malmö är nog så deprimerande. Kan vi tala om allt det här utan att hamna i ytterligheter?

Ena ytterligheten består i förnekelse eller i varje fall drastisk förminskning av uppenbara problem, kända i decennier utan att därför verksamma lösningar ännu gett önskade resultat. I delar av Rosengård är det ju uppenbart så att bristen är norm och inte undantag.

Bristen på förmåga att tillgodogöra sig undervisning gör att 74 procent av eleverna på Rosengårdsskolan behöver särskilt stöd.
Bristen på jobb, bristen på ett värdigt boende – inte minst för barn och ungdomar, bristen på fritidssysselsättningar.

Den andra ytterligheten gör samtliga problem och brister till en fråga om etniskt ursprung. Det är fel på de boendes kultur, religion och bakgrund. Med den här logiken löses inga problem i Rosengård med mindre än att de som bor där försvinner – om inte från jordens yta så från Sverige.

När andra svårigheter i samhället diskuteras, barn- och gängkriminalitet och anlagda bränder och annan vandalism hamnar naturligtvis högt upp på svårighetslistan, så brukar normalt konkreta lösningar på identifierade konkreta problem föreslås. Finns det brister i flyktingmottagandet eller i skolan eller i boendet eller i vård av och sanktioner mot unga som utgör hot mot sin omgivning så ska bristerna åtgärdas.

I fallet Malmö och den del av Rosengård där problemen just nu är som störst så krävs ju att inte bara stadens politiker agerar. Malmö behöver stöd av staten – både i reda pengar för att underlätta anhöriginvandring och i form av avlastning genom att andra kommuner tar sin del av ansvaret för flyktingmottagning och integration.

Två saker är slående i den senaste rapporteringen:
Polisen hävdar att bränderna och den grymma misshandeln kommer efter en period av betydligt färre ungdomsbrott. Det finns skäl att tro på den uppgiften och lyfta fram den – trots de upprivande scenerna med stenar mot polis och brandmän och den lätt framsuggererade men osanna bilden av en stadsdel i kaos.
De boende i Rosengård, som är våldets och vandaliseringens främsta offer, har som vanligt när de blir tillfrågade en mängd rimliga förklaringar till problemen som bör vara utgångspunkt för gemensamt, tålmodigt arbete för att lösa dem. Det handlar inte bara om oerhörd trångboddhet i de mest utsatta kvarteren och en allmän tröstlöshet som får unga att explodera i besinningslösa handlingar. De pekar också på upplöst föräldraauktoritet och patriarkala attityder som ger pojkar normer som i värsta fall tar fram destruktivt beteende mot flickor, föräldrar och det omgivande samhället.

När detta väl är sagt så kan väl en och annan som inte råkar bo i Rosengård och inte har den bakgrund som är vanlig för rosengårdsbor fråga sig om obefogad rädsla för ”de andra”, fördomar, förakt och nedlåtenhet – om så privat och i all tysthet – inte också utgör ett inslag i problembilden.
Den som är utan skuld kan skriva första INSÄNDAREn.

För övrigt ser jag i KU-förhöret med Carl Bildt att de hade rätt som sa att han ljög när han påstod att han inte kunde avstå från att lösa in optionerna i Vostok. Sådant bekymrar inte utrikesministern själv, men vi andra vet att han varit till salu, ljugit om det och dessutom inte skämts för att ta bra betalt för sin heder.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 18 april 2007

Skribent: Håkan Hermansson