Det är rätt att ställa krav inom integrationspolitiken. Frågan är bara på vem.
De senaste åren har de allt mer riktats uppifrån och ner. Invandrarna, heter det, och då särskilt de som är muslimer vill ofta inte ”integreras” utan måste tvingas att bosätta sig på rätt platser, prata rätt språk och tycka rätt saker. Annars får vi farliga, våldsamma enklaver.
Det gäller inte bara i Sverige, snarare importeras idéer ofta, som det i flera länder populära språktestet.
Men i den nya rapporten ”Islam and identity in Germany” – som i praktiken mest handlar om personer med turkisk härkomst i Tyskland – vänder konfliktforskningsorganisationen International Crisis Group (www.crisisgroup.org) på perspektivet och riktar istället kraven mot staten och de politiska partierna.

Problemet är, anser Crisis Group, inte att tyska muslimer skulle isolera sig eller vara speciellt fientliga mot staten. Utan att de utestängs och diskrimineras.

Länge har det varit förtvivlat svårt att få medborgarskap. Det beror i grund och botten på att tyskarna av tradition håller sig med en slags etnisk idé om medborgarskap, där sådant som tysk kultur, tyska språket, och framförallt vilket land man själv och ens föräldrar råkar vara födda i är viktigt. Inte bara för att bli betraktas som äkta tysk, utan också för det formella medborgarskapet.
Resultatet är att av en turkisk befolkning på 2,5 miljoner, så är fortfarande det stora flertalet inte tyska medborgare, utan ses som ett slags gästarbetare som förväntas att någon gång återvända till Turkiet.

Först de senaste åren har en omsvängning skett. Ledande politiker har börjat tala om ett mångkulutrellt samhälle och om Tyskland som ett invandringsland. Och sedan år 2000 blir barn som föds i Tyskland men av turkiska föräldrar automatiskt medborgare.
Men samtidigt som man nu accepterar idén om att en turk kan bli tysk – en linje som framförallt drivits av socialdemokratin och de gröna – så har debatten om vilka krav som i så fall ska ställas hettat till rejält. Kristdemokraterna vill inte bara ha språktest utan också olika slags kunskaps- och värderingstest. De vill försäkra sig om att den tilltänkte medborgaren verkligen blivit tyskifierad i själ och hjärta.
Och oavsett parttillhörighet så finns, skriver Crisis Group, ”en tendens att man kräver att invandrarna själva ska göra större ansträngningar att integreras”. Till exempel tvingas människor att gå språkkurser med hot om indragna bidrag.

Föga förvånande med tanke på att så många saknar rösträtt, så är den invandrade befolkningens politiska representation också dålig. Bara ett fåtal politiker har turkisk härkomst. Socialt och ekonomiskt utgör den turkiska befolkningen en tydlig underklass, med högre arbetslöshet, lägre inkomster och sämre jobb. I det extremt socialt segregerande tyska skolsystemet – där de val som barnen gör på mellanstadiet avgör hela deras utbidningsväg – slussas deras barn nästan automatiskt in på yrkeslinjer istället för på universiten.
Så har det varit länge.
Det som däremot är nytt är rädslan för islamistisk terrorism som bitit sig fast i landet– trots att Tyskland varit förskonat från attentat.
Inrikesdepartementet håller sig i ljuset av 11 september med ett slags glidande skala där man betraktar turkar som muslimer, muslimer som potentiella islamister och dem i sin tur som potentiella terrorister.
Islamister och potentiella terrorister övervakas av säkerhetstjänsten, det så kallade författningsskyddet. Sammantaget handlar det om drygt 30 000 personer, varav författningsskyddet räknar med att ungefär 500 är redo att använda våld.
Det är ungefär en promille av landets muslimer.

Låt oss ha lite proportioner, tycker Crisis Group. Samma författningsskydd registerar ju också till exempel 1100 högerextremister som man tror är redo att ta till våld. Och det bara i Bayern. Så hetsa inte upp er mer än befogat. Om islamister i allmänhet övervakas och muslimer stigmatiseras, ja då säger man att islam är något främmande och misstänkt i Tyskland. Då driver man också människor mot en mer radikal hållning och fiendeskap mot staten. Särskilt vänder sig Crisis Group mot de spektakulära tillslag mot moskéer som skett, som man menar handlar mer om att staten vill visa handlingskraft än om att det skulle finnas några verkliga säkerhetshänsyn.

På det stora hela är problemen ändå hanterbara, tycker Crisis Group. Någon direkt risk för sociala uppror, kravaller som i de franska förorterna eller någon islamistisk terrorvåg finns knappast. I alla fall inte om inte situationen förvärras. Och här är Crisis Group ändå lite oroade över politikernas tendens att beskriva sociala problem som etniska eller religiösa.
”Hellre än att plocka retoriska poäng på en hård linje borde ledarna koncentrera sig på de praktiska saker som undergräver social sammanhållning: politisk alienation, övernitisk polisövervakning och socioekonomisk ojämlikhet” skriver Crisis Group. Och man ger en rad konkreta förslag: bygg partiorganisationer i de turkiskdominerade områdena, erbjud gratis språkkurser och förskoleplatser, rita om nödvändigt om skoldistrikens gränser och håll polisen på mattan.

De specifika åtgärderna kan kanske inte importeras till Sverige rakt av. Situationen ser ju delvis annorlunda ut.
Men det är en befriande inklusiv hållning, där man ger människor en chans istället för att misstänkliggöra dem – och där ansvaret för integrationen läggs där den politiska makten finns.

TEXTEN TIDIGARE PUBLICERAD I P1 OBS.

Skribent: Petter Larsson