Att alliansen så oblygt smeker sina mest aggressiva särintressen i rika förortskommuner med en villaskattsänkning som innebär tiotusentals kronor i höjd inkomst utan tillstymmelsen till arbetsinsats bekymrar, ser jag, även borgerliga debattörer.

De och alla andra, som antingen struntar i eller upprörs av de många stötande sidoeffekterna av den kommande fastighetsbeskattningen, har all anledning att bekymra sig av mycket handfasta skäl som har att göra med utvecklingen av svensk ekonomi.

Glöm ett ögonblick den närmast groteska omfördelningen av förmögenheter till dem som redan har, svårigheten för unga att efterfråga boende där jobben finns och det faktum att säljare i glesbygd nu måste betala högre realisationsskatt för hus med redan låga värden för att de verkligt förmögna ska få ännu mer.
30 procent i realisationsskatt var förra året, enligt Reinfeldt, närmast ”konfiskatoriskt”. Så upplevs det idag säkert också i Grums eller Åsele eller andra orter där centern förr hade sina väljare. Säljarna i Danderyd och Vellinge kan å andra sidan stå ut med konfiskationen eftersom deras hus i ett slag får en värdeökning på kanske någon miljon i ett slag.
Men glöm, som sagt, detta.

Lyssna i stället till den för dagen ovanligt samstämmiga kör av ekonomer, experter på fastighetsmarknaden, mäklare och analytiker som påpekar två ting:
För det första är detta en skattesänkning helt utan positiv koppling till arbetsmarknaden och jobben. Den kan inte ens i den fräckaste propagandan säljas som en jobbskapande åtgärd. Tvärtom. Flertalet oberoende personer med kunskap i ämnet har, i motsats till regeringens egna politiskt lojala och därför inte särskilt trovärdiga utredare, pekat på riskerna för en sämre fungerande arbetsmarknad som följd av förändringen.

När folk inte vill sälja sina fastigheter minskar rörligheten på både bostads- och arbetsmarknaden. Det förvärras av att det nu blir så mycket dyrare och därmed ekonomiskt riskablare för unga att köpa eget. När samtidigt byggandet av hyresrätter bromsas upp och hyresbeståndet i stor utsträckning omvandlas till ännu dyrare bostadsrätter så kastas mer grus i jobbmaskineriet.

För det andra är skattesänkningen fotogen på en inflationsbrasa, som hittills bara pyrt, men där två års villaprishöjningar på ca 25 procent redan fört oss nära smärtpunkten. Smärtpunkten är när den våldsamma prisspiralen på småhus, som vi sett obehagliga föraningar om i USA nyligen, tvingar Riksbanken att slå till med räntehöjningar. Höjd ränta betyder broms på investeringar och nyanställningar, dyrare boende, konkurser, nedskärningar, jobbflytt och i värsta fall – vi har sett det förr – recession och stor arbetslöshet.

En ekonomisk åtgärd som varken är bra för jobben eller verkar i riktning mot en ansvarsfull hantering av en redan svårhanterlig högkonjunktur är riktigt usel politik. Detta oavsett om de värsta farhågorna besannas eller inte.
I fallet fastighetsskatten har åtminstone moderaterna handlat mot bättre vetande och vikt sig för ett mäktigt särintresse bland en grupp välbeställda som alltid satt det egna intresset före landets.

Dessvärre betyder det inte med automatik att åtgärden i sig inte är populär. Det är lätt att se vem som sänker en skatt, det är svårare att peka ut ansvaret för att den nationella ekonomin fungerar sämre på sikt och i en kris kanske raseras totalt som i 90-talets början.
Skriver en som privat ”tjänar” på skattemutan men ändå har tusen och ett skäl att se sig som en förlorare.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 5 april 2007

Skribent: Håkan Hermansson