Återkalla TV4:s sändningstillstånd

Den 22 mars blev Sverige ett lite mindre demokratiskt land. Då kungjordes att Bonniers köpt hela TV4.
Det har varit ett stegvis maktövertagande i det tysta, som inte väckt någon större uppmärksamhet utanför affärssidorna. Detta trots att köpet är ett klockrent brott mot sändningsavtalet, vars sextonde paragraf stadgar att ”Ägarförhållandena och inflytandet i TV4 får inte i sin helhet påtagligt förändras så att ägarkoncentrationen inom medierna ökar. ”
Den paragrafen står inte där för nöjes skull, utan syftar till att säkra en viss mångfald i åsiktsbildningen och till att den nödvändiga granskningen av samhällelig makt ska kunna bedrivas utifrån skilda sociala och politiska utgångspunkter och i konkurrens.
Detta är i sin tur en förutsättning – det brukar nästan alla vara överens om, åtminstone i teorin – för att demokratin ska fungera som det är tänkt.

Enligt radio- och TV-lagen är det skäl nog att återkalla tillståndet om ”villkor som förenats med tillståndet…har åsidosatts på ett väsentligt sätt”. Regeringen har med andra ord alla möjligheter att hindra ytterligare maktkoncentration utan att ens behöva stifta någon ny lag.
Men den vill inte. Trots att den ofta berömmer sig av att vara ett liberalismens bålverk mot totalitära tendenser håller sig den svenska borgerligheten med en syn på mångfald och yttrandefrihet som något bara staten kan hota, aldrig kapitalet. Och kanske vågar den inte. Den skulle riskera att få det mäktigaste mediehuset emot sig.

Om mediemarknaden i övrigt gick mot ökad mångfald hade man kunnat se genom fingrarna med TV4-affären. TV4:s vd Jan Scherman försöker också mycket riktigt försvara övertagandet med att paragrafen skrevs för länge sedan: ”På den tiden fanns det 20 tv-kanaler som konkurrerade och i dag finns det 300” (TT 22 mars).
Det är att blanda bort korten. Dessa 300 kanaler rapporterar inte om svenska förhållanden och når inte hela landet. Det gör TV4. Och det gör TV4 till en viktig kanal för nyhetsförmedling och opinionsbildning. ”En del av Sverige” som deras egen slogan lydde på 90-talet.

Tvärtom har mångfalden minskat. De senaste årtiondena har de lokala och regionala tidningsmonopolen brett ut sig, andratidningarna lagts ner eller köpts upp och den politiska pluralismen fullständigt eroderats. Inte i någon av landets tio största kommuner finns någon självständig daglig s-tidning. Och givetvis ingen vänsterpartistisk eller miljöpartistisk.

Ägarförhållanden påverkar mediernas innehåll. En tidning kan satsa på mer arbetsmarknad och mindre börsnyheter, skaffa sig en konservativ eller radikal kultursida, göra eller inte göra stora featurreportage om den lokala jordbruksmässan för att locka annonsörer. Sådant avgörs, ytterst, av budgetar och chefstillsättningar, som på sikt skapar tidningens profil och redaktionskultur. Det handlar inte så mycket om att den ”professionella journalistiken” skulle vara mindre professionell på det ena eller andra stället, utan om att tidningarnas ägare prioriterar olika saker.
Annars hade väl Dagens Nyheter och LO-tidningen skrivit åtminstone ungefär likadant om salladsbaren Wild’n Fresh? Det gjorde de inte.

För journalistiken betyder koncentrationen ökad likriktning, med ökad cirkulation av material, minskad nyhetskonkurrens – den gamla devisen från Göteborg om att ”har det inte stått i GP så har det inte hänt” gäller på allt fler orter – och risk för ökad (själv-)censur när det finns färre arbetsgivare att välja mellan.

För att bryta det läge där en handfull snarlika kommersiella mediebolag styr det mesta av nyhetsförmedling och opinionsbildning räcker det inte att folkrörelser, organisationer och andra vill starta nya medier. Därtill är marknaden redan allför stängd.
Det krävs ny lagstiftning också, ändrade spelregler. Här några förslag: Höj reklamskatten. Det jämnar ut villkoren mellan annonsrika och annonsfattiga medier.
Kanalisera pengarna i ett nytt presstöd – det nuvarande förmår ju inte ens rädda den lilla mångfald vi har.
Och ändra grundlagen så att det blir möjligt att med konkurrenslagens hjälp hindra ytterligare ägarkoncentration.
Allt det där tar tid. Men det första steget är att regeringen omedelbart återkallar TV4:s: sändningstillstånd. Det vore en liberalism i dess verkliga mening, som vågar hävda marknadskonkurrens och demokrati mot monopol och kapitalmakt också i praktiken.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I JOURNALISTEN

Skribent: Petter Larsson