I god tid före valet 2006 fick LO:s medlemmar i en stor enkät berätta vilka frågor de ville skulle dominera valrörelsen. I absoluta toppen låg sysselsättningen. Den socialdemokratiska partiledningen valde som bekant att prata om annat.

Resultatet blev dubbelt bittert. På ena sidan står en för dagen populär men totalt maktlös socialdemokrati och betraktar den starkaste jobbtillväxten på årtionden. Den är i huvudsak ett resultat av den egna politiken – så långt efterfrågan på arbetskraft är en effekt av politiska åtgärder.

På den andra sidan agerar alliansen med en beslutsamhet, som alltmer ger intryck av panisk tidsnöd för att hinna åstadkomma ett systemskifte, för att förändra det som socialdemokratin på goda grunder anser förklarar den svenska modellens styrka i en internationell jämförelse.
Skarpa gränser dras nu mellan arbetslösa och sysselsatta genom införande av ett allt hårdare bestraffningssystem av de förra. Den dramatiskt försämrade a-kassan ska disciplinera och öppna för en av borgerligheten efterlängtad låglönemarknad inom framför allt service- och tjänstesektorn.

Men ingen har lyckats göra troligt att sänkt a-kassa i sig är tillväxtfrämjande eller tjänar svensk företagsamhets konkurrenskraft, vare sig på kort eller på lång sikt.
Ingen tror hellre att syftet med att dra in statliga bidrag till komvux och slakta utbildnings- och kompetenshöjande program för arbetslösa som står långt från arbetsmarknaden är något annat än att skapa ekonomiskt utrymme för fortsatta skattesänkningar – inklusive slopad förmögenhetsskatt och fastighetsskatt.

Och de skärpta reglerna som ska tvinga arbetsförmedlarna att från dag ett skicka den arbetslöse snickaren från det inre av Värmland till ett jobb som diskare på någon krog kring Stureplan har ett närmast overkligt skimmer av känslolös idioti över sig.
Som om människor i Sverige totalt saknar familj, nätverk, förmågan att själva avgöra var de kan göra en arbetsinsats och viljan att försörja sig och aktivt söka jobb.

Nedlåtenheten och en iskallt instrumentell syn på individen i arbetslivet håller på att bli den nya regeringens stora signum. Det är ingen tillfällighet att man i förbifarten lägger ner Arbetsmiljöinstitutet, drar in anslag för utbildning av skyddsombud och i den enklare propagandan attackerar fackföreningar som maffiagäng och med hjälp av EU:s jurister gärna ser att löntagarna får känna av importerad lönedumping.

Vad ska socialdemokratin göra åt detta?
Hur ser strategin ut för att redan nu förbereda en alldeles nödvändig räddning av den svenska modellen, den som tar sin utgångspunkt i behoven hos de stora medborgargrupperna och med arbetarrörelsens samhällsetik i botten?
Själv har jag inga större invändningar mot den valanalys som presenterades i förra veckan. Den tycks träffa rätt i det som är väsentligt även om mer av namns nämnande och klartext om en del etiska haverier hade gett studien lite efterlängtat salt.

Men om partiet tar sin självbild som samhällskritiker på allvar väntar ofrånkomligen en mängd systematiska återställare efter en valseger 2010. Precis som demokratin ständigt måste återerövras måste också de ekonomiska klyftorna, de sociala orättvisorna och den nya utsatthet för stora grupper som nu skapas vändas till sina motsatser från dag ett av en regering Mona Sahlin.
Det får aldrig heta att vi inte har råd att göra Sverige rättvisare eller att lättrörliga väljare i det politiska mittfältet är viktigare än höghusens, förorternas och verkstädernas folk.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 31 mars 2007

Skribent: Håkan Hermansson