Håller den danska drömmen så sakta att gå i uppfyllelse för Sverigedemokraterna? Det vill säga riksdagsplatser 2010, vågmästarställning och möjlighet att fjärrstyra en redan konservativ politik på avgörande områden i extrem riktning.

Efter den nu rätt malande debatten om Göran Perssons TV-dokumentär som i så hög grad har kommit att handla om politikens yta och mediernas roll som narr- och furstespeglar kan det finnas skäl att titta på den aktuella politiska verklighet där Sverigedemokraterna för dagen tycks fira en ny liten triumf som missnöjesparti.

Det var ju som sådant Dansk Folkeparti en gång startade efter en partklyvning av Glistrups bisarra ultraliberala Framstegsparti. Den spikraka vägen från främlingsfientlig sekt till danskpatriotiskt parti med klassisk välfärdspolitik och värdekonservatism i attraktiv förening blev mycket kort. Idag varken kan eller vill borgerligheten regera Danmark utan att först noga lyssna på Dansk Folkepartis åsikter i stora frågor som små.
Framför allt har partiet lyckats göra Danmark till ett av de mest flyktingnegativa länderna i Europa och samtidigt underblåst föreställningen att Danmark är utsatt för allehanda hot från främmande kulturer som skapar kaos och otrygghet och vill förstöra ”det danska”.

Detta är också Sverigedemokraternas program, som efter valet 2006 uppenbart breddats och professionaliserats även om intrycket av amatörism och den ingrodda stanken från ett brunt förflutet ännu hänger kvar.
Men ska vi tro det norska undersökningsinstitutet Sentios opinionsmätning för mars har nu Sverigedemokraterna sprängt fyraprocentsvallen. Andra mätningar, som Sifos senaste, placerade partiet strax under den här nivån så Sentios resultat förefaller inte alls orimligt.

Det är däremot svårt att se någon enskild sakpolitisk förklaring till de ökade sympatierna. Framför allt ingen som har direkt anknytning till Sverigedemokraternas älsklingstema flykting- och asylpolitik även om media rapporterat om ökade flyktingströmmar till just Sverige från sammanbrottets Irak.
Däremot finns ett mycket brett missnöje, blandat med en rejäl dos besvikelse, som i månader dränerat stödet till allianspartierna. Det mesta av missnöjet kommer självklart från vänster. Men det finns också inslag av en ”högerreaktion” mot oklar familjepolitik och det som med en sällsynt motbjudande formulering från två kyrkoledare kallats abortturism.

Sverigedemokraterna hakade blixtsnabbt på den interna revolten inom Kristdemokraterna mot utländska kvinnors rätt att få abort i Sverige. Taktiken tycks ha betalat sig. I samma mätning som placerar Sverigedemokraterna över fyraprocentspärren hamnar Kristdemokraterna under spärren efter att ha mer än halverats efter valet.
Föreställningen att det framför allt är Socialdemokraterna med många kortutbildade väljare som har mest att förlora på Sverigedemokraternas framgångar håller på att bli en halvsanning gränsande till myt. Av en färsk studie från forskningsgruppen FSI med anknytning till Stockholms universitet framgår att tio procent av moderaternas väljare och sju procent av folkpartisterna är positiva till Sverigedemokraterna medan siffran för socialdemokratiska väljare är fyra.

Den enda rimliga slutsatsen är att samtliga partier har ett gemensamt övergripande ansvar att hålla rågången mot detta i grunden rasistiska och i tunga värderingsfrågor ickedemokratiska gäng haverister. Hur det sker är däremot en fråga för vart och ett av de demokratiska partierna.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 30 mars 2007

Skribent: Håkan Hermansson