De är inte enbart européer, deras medlemskap kommer att förvanska det europeiska projektet, landet är för stort och dess jordbruk är oförenligt med EU:s jordbrukspolitik.
Turkiet?
Nej, det är några av de argument som Charles De Gaulle framförde mot brittiskt EU-medlemskap 1963. Det berättar Ingmar Karlsson i sin debattbok ”Europa och Turken”. Tanken är förstås att visa att det som var ihåliga argument 1963 knappast är bättre idag, när Turkiet står på unionens tröskel.
Karlsson är generalkonsul i Istanbul och hans plädering för turkiskt medlemskap ligger föga förvånande i linje svenska regeringens hållning. Utgångspunkten är att Europa – och EU-medlemskap – betyder demokrati, rättsstat, jämställdhet och andra goda ting. Nu ska dessa välsignelser också utsträckas till den fattiga kusinen vid Bosporen – givet förstås att denne kan uppföra sig.
Man kan naturligvis redan här invända att Europa också är förtryck och ockupation och att det är lite si och så med både demokratin och jämställdheten, men visst, jämfört med många andra delar av världen så är det ju en ganska hygglig plats.

I sina delar är Karlssons bok en utmärkt upprensning i debatten. Han avtäcker gamla främlingsfientliga föreställningar om turken som Europas baneman, han rotar fram groteska orientalistiska citat och visar övertygande på linjen mellan gårdagens fördomar och fruktan och dagens prat om Europa som en kristen gemenskap och varningarna för de fattiga massorna som kommer att välla in över våra gränser.
Han avfärdar också enkelt att EU skulle bli ostyrbart (det är det i så fall redan, Turkiet gör ingen större skillnad), att det blir för dyrt (det har vi råd med och vi behöver ung arbetskraft) och de tramsiga geografiska argumenten (det franska depatementet/kolonin Martinique är ju till exempel med).
Och nej, de turkiska islamisterna är inga farliga al qaida-typer, utan pragmatiska EU-vänner.

Karlsson ser EU som ett ständigt oavslutat projekt. Det är både sympatisk och realistisk. Eftersom vi inte kan förutse hur världen ser ut ens om tio-tjugo år, finns ingen anledning att stänga dörren mot vare sig öst eller syd. Särskilt inte i ett läge där kulturkrigare i alla länder försöker dra hårda religiösa gränser. Ett turkiskt medlemskap skulle, vilket Karlsson är inne på, allvarligt undergräva den blodiga fantasin om ”Europa” i konflikt med ”den muslimska världen.”

Värre är det med bokens historiska avsnitt, där Karlsson snabbspolar en berättelse om krigståg, planer och fredsfördrag, om generaler och politiker (uteslutande män) och abstrakta intressen, som mest liknar något man kan läsa i ett upppslagsverk. Människorna blir aldrig synliga i sin egen historia.
Här finns också bra många upprepningar och brist på uppdatering: journalisten Hrant Dink – mördad i januari i år – nämns som om han fortfarande levde. Och den franska lagen från 2005, som påbjöd glorifiering av kolonialismen, har numera upphävts av presidenten.
Dessutom saknas källhänvisningar, också i kontroversiella frågor.

Den pro-turkiska agendan är tydlig – men inte propagandistisk – också när Karlsson tar sig an de brännheta ämnena Kurdistan, Cypern och folkmordet på armenierna.
Massakrerna på armenier skrivs in i ett sammanhang av ömsesidiga övergrepp i första världskrigets virrvarr och man får nästan intrycket att de själva drog på sig katastrofen. Karlsson hävdar också att de flesta forskare skulle skriva under på 600 000- 800 000 döda. De flesta siffror jag sett ligger betydligt högre.
I cypernfrågan förespråkar han den så kallade Annan-planen. Fastän den har avfärdats av grekcyprioterna i folkomröstning ska EU ändå övertyga parterna om man ska utgå från denna plan, tycker Karlsson. Men om man nu får rösta, då måste man väl också få rösta fel?
Inbördeskriget beskrivs i huvudsak som PKK:s verk. Karlsson förnekar förstås inte förtryck av kurderna eller arméns övergrepp, men tyngdpunkten läggs på PKK:s illdåd.
Visst, man kan antagligen diskutera skuldfrågan i evighet när alla har blodiga händer. Men nu är det ju inte PKK som söker EU-medlemskap. Och även om Turkiet gjort framsteg det senaste decenniet, så är det, som Karlsson nämner, bara ett år sedan polis och militär sköt demonstranter till döds i Diyarbakir och fängslade – och kanske torterade – hundratals, inklusive minderåriga. Under 2006 fälldes den turkiska staten 200 gånger av Europadomstolen, bland annat utomrättsliga avrättningar, orättvisa rättegångar och tortyr, uppger Human Rights Watch.
Till det ska läggas begränsningar i yttrandefrihet och religionsfrihet och kvinnoförtrycket – med tvångsgiften och hedersmord – i delar av landet.
Turkiskt EU-medlemskap är, som jag ser det, helt beroende av att man förbättrar skyddet för mänskliga rättigheter på dessa områden – inte bara i lagen, utan framförallt i praktiken. Förhoppningsvis är detta inte en fråga om om, utan om när. EU:s politiker bör därför inte falla till föga för den främlingsrädsla dold i retorik om religiös och kulturell skillnad och andra svepskäl som Ingmar Karlsson pulvriserat. Utan fortsätta förhandla.

EUROPA OCH TURKEN
Ingmar Karlsson
Wahlström och Widstrand

EN NÅGOT KORTAD VARIANT AV ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson