Irakiskt inferno

I helgen rådde fordonsförbud i Bagdad. Tanken var att förhindra bilbomber. Samtidigt demonstrerade hundratusentals människor mot den amerikanska ockupationen.
Det säger en del om läget.
Ett land slaget i spillror, av allt att döma på väg mot öppet inbördeskrig och kanske delning. Och en supermakt vars ledare på några få år spelat bort så mycket anseende och trovärdighet att dess förmåga att med mjuk makt dirigera världsordningen antagligen aldrig varit svagare.
Uppskattningsvis 650 000 döda irakier. Två miljoner på flykt.
3300 döda amerikanska soldater. 2700 miljarder kronor i krigskostnader. Det är dubbelt så mycket som världens samlade bistånd under samma tid.
Så ser det ut exakt fyra år efter den amerikanska inmarschen i Bagdad.

En fullständig katastrof?
Ja. Men inte för alla. Som i alla krig finns också vinnare.
Militärindustrin, vars beställningar och aktiekurser skjutit i höjden. Byggbolagen som kammat hem återuppbyggnadskontrakten. Och de amerikanska och europeiska oljebolag som genom den nya oljelag som nu förbereds i Irak kan lägga beslag på i storleksordningen två tredjedelar av den irakiska oljan – något som dock antagligen kräver att amerikanska trupper stannar i landet i årtionden.
Så där ser det ut: fattiga amerikaner och irakier slåss. Medan kapitalägare på bekvämt avstånd från bilbomber och tortyrceller räknar pengarna.

I Sverige fördömde den socialdemokratiska regeringen efter ett visst velande slutligen anfallet under trycket från fredsrörelsens gatudemonstrationer. Och nöjde sig med att låna ut några artillerilokaliseringsradarstationer till britterna och med att se genom fingrarna med en exploderande vapenexport till USA och Storbritannien. Företag som Ericsson, Bofors och Hägglunds har sedan dess kunnat casha in på dödandet.
Hyckleri? Javisst. Men hyckleri är i all fall bättre än den rena och skära krigsiver borgerligheten gett uttryck för. Inför kriget agiterade nuvarande utrikesminister Carl Bildt på uppdrag av amerikanska krigslobbyister för det som på nykonservativt nyspråk kallades ”befrielsen” av Irak. Han var långt ifrån ensam. Många borgerliga ledarskribenter gav modigt retoriskt eldunderstöd från bakom skrivborden. Kanske för att de efter Sovjetunionens fall längtat efter ett riktigt rättfärdigt krig att spegla sig i. Och nuvarande skolminister Jan Björklund propagerade för att Sverige skulle delta med trupp.
Det är inte säkert, men ganska troligt, att svenska soldater hade deltagit i invasionen om de regerat 2003.

Till det irakiska infernot har migrationsverket nu också beslutat att det går bra att skicka tillbaka flyktingar. Åtminstone till irakiska Kurdistan. Där är så lungt, tycker man. 1400 personer ska därför avvisas.
Men hur ser det ut om ett halvår, om ett år?
Med tanke på hur måttligt väl många tidigare bedömningar av krigsäventyret i Irak slagit in, borde svenska tjänstemän vara mindre snabba att tvångssända människor till platser de inte själva skulle vilja ta ens en semestertripp till.

Skribent: Petter Larsson