Politiker testas av verkligheten. Göran Persson utdömdes en gång i Sydsvenska Dagbladet som en provinsiell tönt som dessutom drog skam över Sverige varje gång han steg ur den inrikespolitiska fållan och yttrade sig om världen utanför.

Han var en katastrof innan han i samma tidning plötsligt upphöjdes till statsman av rang. Verkligheten och ett tillnyktrat omdöme hann upp de enklare kritikerna, även om pendeln typiskt nog ofta slog över i nya ytterligheter.

Det finns andra sätt att förhandstesta politiker än att läsa ledarsidornas betyg och studera åsiktsproducenternas dagsnoteringar i medierna. Sätt som jag tror instinktivt tillämpas av de flesta oavsett politiska sympatier, utbildningsbakgrund, ålder, bostadsort och etnisk tillhörighet.

Förstår den här politikern min vardagsverklighet? Kan hon se den på ungefär det sätt vi ser den och tala om den på ett språk vi känner igen oss i? Okej, vi vet att hon eller han måste ha kunskap att bemästra ekonomin, nerver att rida ut kriser och en analytisk förmåga utöver det vanliga.
Men är den här politikern en av oss som bekymrar sig för och gläds åt samma saker som vi?

I de här frågorna finns ett klart men outtalat krav på äkthet. Också ett otränat öra kan höra när en politiker talar fritt ur hjärtat eller när hon eller han följer ett manuskript som är förestavat av en rad taktiska måsten eller noga kalkylerat smicker riktade till speciella målgrupper.
Tonfallet avslöjar.

När jag lyssnade på Mona Sahlins tal igår var det inte svårt att peka ut de måsten hon skrivit in i sitt manus för att blidka, uppmuntra, tona ner farhågor och så vidare i den stora publik som är hennes krävande uppdragsgivare från och med nu – alla svenskar med socialdemokratiska sympatier, inte bara det närvarande partifolket i Stockholms Folkets Hus.

Men nu hördes också något nytt och alldeles äkta, som inte riktigt hörts förut.
Mona Sahlin talar om jämförelsestress, utseendehets och det nya och för många äldre möjligen alldeles obegripliga konkurrenshelvete mitt bland alla nya möjligheter och alla livsalternativ som får så många unga att må illa och tveka inför steget ut i vuxenlivet.
Kan vi erbjuda pauser i den här kampen, kan det offentliga rummet bli mer avsexualiserat? Hennes frågor har hittills inte ställts med samma tyngd och inlevelse av någon politiker på hennes nivå. Man kan fråga sig varför eftersom det handlar om just sådant som angår hundratusentals ungdomar, deras föräldrar och deras anhöriga och handlar om en slags tidsanda eller samhällssjuka mitt i ett materiellt överflöd som är så långt från begreppet välfärd man kan komma.

Att Mona Sahlin är kvinna, men också mor i en yngre generation och bor i storstad där många av välfärds- och konkurrenssamhällets otillräckligheter syns tydligast är en förklaring till hennes höga trovärdighet när hon talar om detta.
Men hennes oro för den hårda jämförelsestressen bland unga bottnar också i något som borgerliga politiker, oavsett deras goda avsikter, saknar: den politiska viljan att ta sig an den övergivna människan i ett superindividualiserat tävlingssamhälle där prestationskraven går allt lägre ner i åldrarna.

I ideologier där solidaritet är ett ord för förlorare, omodernt och kollektivistiskt, finns inte utrymme för en politik mot utslagning och självskärning hos unga. Du ska klara dig själv.
Men igår visade Mona Sahlin att hon har ett språk för en ny socialdemokrati som ständigt återknyter till gamla, beprövade värden.
Det är vackert så.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 19 mars 2007

Skribent: Håkan Hermansson