Alpha Dog
Regi: Nick Cassavetes
I rollerna: Emile Hirsch, Justin Timberlake, Ben Foster, Anton Yelchin, Bruce Willis med flera

Nick Cassavetes Alpha dog är en mycket obehaglig film.
På en nivå kan den kanske ses som en kritik av föräldrar som låter sina ungar löpa vind för våg, ja som faktiskt förser dem med narkotika, pengar och bilar – vilket också en av ruskprickarna till farsa (Bruce Willis) får understryka i inledningen: ”Det handlar om föräldraskap” .
Men framförallt handlar den om en gränslös alienation, om ungdomar som väljer våld och knark av, tja, ren uttråkning?

Cassavetes plockar in figurer och intriger som vi är vana att se i mycket fattiga miljöer – lite som i Guds stad eller Trainspotting – och placerar dem i en miljö av flådiga villor med swimmingpools, dyra bilar och tv-spel i ett soligt och rikt Kalifornien. Det är en mycket manlig värld, med en benhård hackordning och mycket prestige. Kvinnorna är, med ett enda undantag, reducerade till våpiga sexobjekt.

Grundstoryn är rätt simpel: en liten fejd om pengar trappas upp till kidnappning och mord. I centrum står den ännu oskuldsfulle Zack (Anton Yelchin), som alla egentligen tycker är en fin kille, som borde skyddas mot det helvete de andra redan rusat huvudstupa in i, men som i slutändan ändå måste offras i ett extremt ångesladdat klimax.
Filmens obestämda riktning, där ingen riktigt vet, än mindre har bestämt, vart den ödesdigra fejden ska leda, utan partajar på som vanligt i olika tillfälligt lånade lyxvillor skapar den mycket obehagliga stämning som kanske är filmens främsta styrka. Att Cassavetes tidigt har etablerat ungdomarna – de flesta mycket välspelade – som farligt nyckfulla, i ena stunden våldsamma, i andra närmast blyga eller kamratliga bidrar till det.

Ambitionen att skildra den tämligen outforskade knark- och våldskulturen i villkvarterna är det inget fel på. Men jag har två invändningar. För det första är filmen lite svår att tro på. Den bygger på ett verkligt fall – och gör en väldig poäng av det genom inklippta intervjusekvenser och vittnen – och hade det inte varit för det hade jag nog avfärdat den som en ond, men föga realistisk, mardröm – ett slags iscensättning av vad föräldrarna i den amerikanska övre medelklassen i sina värsta stunder fruktar. Och även med denna relistiska botten är det svårt att svälja brutaliteten, närheten till vapen och knark, de pumpade, tatuerade armarna och kampsportstricken mitt i idyllen.
För det andra är det svårt att lista ut vad Cassavetes egentligen är ute efter – om man nu inte köper den banala kritiken av frånvarande föräldrar – och resultatet blir tyvärr mer en exploatering av kopplingen mellan ungdomar våld, sex och knark, än en utforskning av ämnet.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson