Robert Mugabe inledde för tjugosju år sedan sitt ledarskap i Zimbabwe med ett stort förtroendekapital efter att ha ersatt Ian Smiths rasistregim genom en övertygande och korrekt valseger.

Det var ett viktigt skifte i södra Afrikas utveckling mot självstyre. I Zimbabwe baserat på stöd hos den egna befolkningen och hos antirasister i hela världen och regeringar, som i likhet med den svenska hade stor förståelse för de svårigheter som mötte den nya regimen.

Sydafrika var ännu inte fritt. Nelson Mandela satt ännu fängslad och betraktades i praktiken som terrorist i USA och Storbritannien. Regeringarna Thatcher och Reagan motsatte sig benhårt alla försök att isolera apartheidregimen och få den att också upphöra med sina brutala militära operationer mot grannländerna.

Zimbabwe var fritt, men det var en frihet på nåder. Robert Mugabe hade all anledning att frukta att Sydafrika skulle slå till mot hans styre – i så fall utan internationella efterräkningar i den atmosfär av kommunistskräck och kallt krig som vägledde västmakternas politik i Afrika.

Det här var år som grundlade den paranoia, som gradvis har kommit att prägla Mugabes styre och förvandlingen av det regerande Zanupartiet från befrielserörelse till ett korrumperat maktinstrument för en åldrad diktator.

Året 2000 blev en definitiv vändpunkt. Efter att ha överraskats av en svidande förlust i en folkomröstning om presidenten maktbefogenheter inledde regimen en våldskampanj som raserade oppositionens möjligheter att för första gången sedan självständigheten 1980 åstadkomma ett efterlängtat maktskifte.
Oppositionsledaren och fackföreningsmannen Morgan Tsvangirai utmålades som de vita kolonisternas och den gamla kolonialmakten Storbritanniens lakej. En våldsam konfiskeringsvåg mot farmer ägda av vita krävde många – svarta – dödsoffer bland lantarbetare.

Politiskt har de senaste sju åren varit deprimerande enahanda: ökad polisbrutalitet och inskränkt yttrandefrihet riktad mot oppositionen, främst i städerna. Brutala ingrepp mot människor i huvudstaden Harares kåkstäder för att splittra och fysiskt skingra det politiska motståndet. Och så nu i helgen ett blodigt angrepp mot en demonstration där Tsvangirai har misshandlats mycket svårt, vilket rört upp protester i hela världen, framför allt i EU och USA.

Mugabes absurda styre kan sammanfattas i några nyckeltal: landets ekonomi har krympt med 40 procent sedan 1998. Inflationen tros i år nå 4000 procent. Den förväntade medellivslängden är nu 34 år, jämfört med 55 när Zimbabwe blev självständigt för 27 år sedan.
Zimbabwe är inte ensamt om att ledas av en makthungrig självhärskare som vägrar lämna makten ens när alla odds talar för att hans land riskerar att implodera i våld eller hunger om hans styre får fortsätta.

Men i fallet Zimbabwe försvåras omvärldens, framför allt västvärldens, ansträngningar att få till stånd ett ordnat maktskifte av det tunga arvet från ett närliggande kolonialt förflutet med sin rasism och likgiltighet för mänskliga rättigheter. Ett minne som utnyttjas till det yttersta av Mugabe, framför allt för att påverka dagens Sydafrika och hans gamle allierade president Mbeki att inte tala klarspråk om landets tragedi.

Mänskligt att döma är kapitlet Mugabe på väg att avslutas, med eller utan hjälp av otåliga kronprinsar i hans eget parti. I så fall förhoppningsvis det sista i den historia om Zimbabwe som nästan uteslutande har handlat om rasismen och dess långa efterverkningar.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 14 mars 2007

Skribent: Håkan Hermansson