När indier och kineser snabbindustrialiserar pressas löner och anställningsvillkor också i Sverige. Det drabbar även tjänstemännen. Därför måste trygghetssystemen nu byggas ut. Annars blir kanske den svenska medelklassen fascistisk. Det är, i sammanfattning, budskapet från de två TCO-företrädarna Roger Mörtvik och Kjell Rautio (Dagens Nyheter 14 mars). Ja, de skriver förstås inte fascism, utan protektionism och nationalism, men det är rätt tydligt att det är 30-talets Tyskland de anspelar på – avsiktligt eller ej.

Globaliseringsfällan har scenariot kallats – och det är förstås teoretiskt möjligt att det kan slå in.
Men vi är långt ifrån där. Kopplingen mellan industrialiseringen av Kina och Indien och osäkerheten i Sverige är svag i texten, den snarare associeras fram än beläggs. Det är möjligt att det blir bättre i den rapport TCO utlovar, men jag tvivlar: hade de haft starka bevis, hade de väl lagt fram dem?
Som tur är är den rätt svag i verkligheten också. Att det pågår en maktförskjutning från väst till öst är sant – och ett hoppfullt tecken på långsiktig global ujämning. Men ännu så länge är det – som LO-ekonomerna visade i en rapport för ett år sedan – knappast den asiatiska konkurrensen som pressar löner och skapar arbetslöshet – särskilt inte för tjänstemän. Det är ingen ko på isen.

Vagheten är typiskt för debatten. Med associationer till Asien, som – för vilken gång i ordningen ? – hämtar sin näring ur en lång tradition av varningar för horderna från öst, kan man motivera en politik man hade velat ha i vilket fall som helst. Högern kan kräva försämrat anställningskydd. Och TCO kan kräva förbättrat – inget fel i det förstås. Men samma asiatiska piska viner.
Även i ett läge, tydligen, då de svenska aktieutdelningarna slår i taket: över 200 miljarder bara nu i vår.

Och protektionismen?
Visst. Den risken finns ju alltid. Särskilt om vi får höra av våra egna fackliga företrädare att det är kineser och indier – och inte låginflationspolitiken och girigheten hos ägare och direktörer – som tar brödet ur mun på oss.

Skribent: Petter Larsson