Det är inte ofta EU har visat vad det går för i positiv mening under senare år. Men nu har det skett med besked. Klimatöverenskommelsen i veckoslutet var det politiska förnuftets seger över låt-gå-mentalitet och religiös övertro på marknadens förmåga att lösa alla problem.

27 europeiska stater, mycket olika inbördes och med dramatiskt skilda medvetenhetsnivåer hos de nationella politikerna om de växande miljöproblemen, har nu enats om att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent till år 2020.
Om USA, Kina och Indien följer efter i de förhandlingar om en fortsättning efter Kyotoavtalet som inleds senare i år kan målet höjas till 30 procent.
Dessutom inleds ett energisparprogram på bred front med 20 procents effektivisering av energianvändningen som europeiskt delmål.

Om EU går i land med att genomdriva denna klimat- och energipolitik utan att stupa på all djävulskap som är inbäddade i en myriad av svåra detaljbeslut där nationella intressen bryts mot det kollektiva åtagandet, ja det återstår naturligtvis att se.
Men vad som är helt uppenbart är att de europeiska länderna aldrig kommit i närheten av den första någorlunda ambitiösa miljökompromissen i den nu mest brännande frågan om de skulle ha förhandlat stat mot stat utanför en kollektiv beslutsordning som EU:s.
EU behövs således om det ska bli annat än prat och svartsjukt nationellt revirtänkande på miljöområdet av det slag som Bush-administrationen gett prov på under sex års förnekande av växthuseffekt och omhuldande av oljeindustrins intressen.

Men utan nationella gröna opinioner, i och utanför parlamenten i EU:s medlemsländer, hade de nya klimatmålen stannat på papperet. Idag hyllas med all rätt Tysklands förbundskansler Angela Merkel för en klimatöverenskommelse som sätter press på USA och andra att följa efter.
Hon är ett exempel på en politiker till höger om mitten, som vågat och velat utmana mycket starka konservativa krafter i både det egna partiet och i de mäktiga industrikretsar som närmast reflexmässigt motsatt sig miljöbeslut som styr de fria marknadskrafterna bort från den miljöförstörande formeln tillväxt till varje pris.

Men det var Tysklands gröna som först ensamma och senare i koalition med socialdemokraterna drev fram en miljöpolitik och en ökad kunskap som gjort det möjligt för Merkel att gå vidare.
Det är nu alldeles uppenbart att exemplet smittat av sig och att också den svenska högern håller på att överge sin traditionella likgiltighet i miljöfrågan. Den minnesgode erinrar sig både Reinfeldts uttalanden i valrörelsen om miljöfrågorna som ”icke prioriterade” och kristdemokratiska vallöften om sänkt bensinskatt.

Först nu tycks statsministern helt övertygad om att växthuseffekten faktiskt är skapad av människan och att tiden är kommen också för hans parti att vidta åtgärder som till exempel fördyrar användning av bensin och diesel.
Om moderaterna också i en valrörelse orkar hålla fast vid en energi- klimat- och miljöpolitik av det slag som så ofta förhånats av partiets kärntrupper och utmålats som tillväxtfientligt flum är en vidöppen fråga.

Men genom EU-beslutet har även den svenska borgerliga regeringen gjort utfästelser som blir svåra att springa ifrån. Dock krävs en kunnig och målinriktad oppositionspolitik i de här frågorna för att förhindra löftesbrott och övervältring av ansvar för politiskt kostsamma beslut på andra.
Här har Mona Sahlin en av sina viktigaste uppgifter de närmaste tre åren.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 12 mars 2007

Skribent: Håkan Hermansson