Under vintern har intresset för Kina ökat i svenska medier. De kinesiska investeringarna i Afrika, kontakterna med förbrytarregimen i Sudan och så naturligtvis de välståndstörstiga kinesernas miljöförstöring och deras låglönekonkurrens har varit återkommande teman. Vi har fått bilden av en ny hungrig och hänsynslös supermakt i vardande.

Det är i denna hotfulla berättelse som Håkan Arvidsson skriver in sig med sitt inlägg i obs den 7 mars. Han siar om en värld där kombinationen av å ena sidan allt mäktigare auktoritära asiatiska regimer – uppburna av folk med en vana vid kastsystem och auktoritära traditioner – och å andra sidan en ökad global knapphet på resurser driver fram en ordning som väl bäst bör beskrivas som fascistisk.

I öst auktoritära regimer om vill ha planekonomi.
I väst demokratiska stater som vill ha marknadsekonomi.
Och antagligen kommer öst-modellen kommer att segra.

Det är en berättelse som hämtar sin retoriska näring ur en lång tradition av varningar för hotet från horderna från öst. Afrika och Latinamerika kunde europeerna dominera och plundra. Men de flesta asiatiska länder, inklusive Kina och Japan, kunde inte kuvas helt – och utgör därför fortfarande ett slags ständig utmaning mot västvärldens anspråk på överhöghet.

Men Arvidssons polarisering höljer den verkliga världen i dimma. Inte bara gömmer han undan europas fascistiska förflutna. Också här finns ju onekligen en tradition av auktoritära regimer.
Han glömmer också att de västeuropeiska välfärdsstaterna, med sina rejäla skatteuttag och sin stora offentliga sektor, är utmärkta exempel på hur demokrati och planerad, eller centralstyrd, ekonomi kan kombineras.

Arvidsson har förstås rätt i ett det sedan några decennier pågår en ekonomisk maktförskjutning från väst till öst. Men han överdriver vad den inneburit. Det är i alla fall ännu så länge svårt att visa att det är konkurrensen från öst som skapar arbetslöshet i väst. Arbetskraften må vara billig, men produktiviteteten är därefter, ohyggligt låg med västmått mätt. Och mycket lite av de senaste årens jobbflykt från till exempel USA eller Sverige kan skyllas på asiatisk konkurrens, åtminstone om man räknar nettojobb.
Däremot används ofta hotet om denna konkurrens som ett sätt att hålla nere lönekraven här hemma. Kräver ni för mycket, ja då tar kineserna eller indierna era jobb.

Ännu mer problematisk är den misstro Arvidssson hyser mot de kinesiska och indiska medborgarna. De vill alltså ha materiellt välstånd. Men inte demokrati och mänskliga rättigheter. Men varför skulle de inte vilja ha det?

Nej, jag tror i och för sig inte att tillväxt, kapitalism och demokrati hänger ihop på det automatiska sätt som en del av de mer naiva liberalerna brukar hävda. Kina har ju onekligen haft en explosiv ekonomisk tillväxt i kombination med politisk diktatur de senaste trettio åren. Till exempel.
Men ser man på Japan, Sydkorea, Indien och andra industrialiserade asiatiska länder så har de ju frambringat politisk demokrati, fria fackföreningar och levande folkrörelser.
Visst, Indien präglas fortfarande av kastsystemet. Men det undergrävs snabbt när industrialiseringen föser samman människor av olika kast i samma fabriker.
I Kina krossades den unga demokratirörelsen på Himmelska fridens torg. Men enligt den brittiske ekonomen och journalisten Will Huttons nya bok The writing on the wall så är det tveksamt om en ny massaker skulle var möjlig idag – armén skulle inte ställa upp.
Men det intressanta i det här sammanhanget är ju att demokratirörelsen uppstod – och att den var så framgångsrik att man måste knäcka den med våldsmakt. Är inte det, ändå, ett rätt tydligt tecken på att inte heller kineserna skulle ha en särskild vurm för att vara förtryckta?

Däremot kanske man inte ska ta för givet att asien nödvändigtvis kommer att kopiera västvärldens ”pluralistiska demokrati” rakt av. Men att människor överallt så fort de får chansen kräver inflytande över staten, det tror jag inte man kommer ifrån. Ingen hukar som inte måste.

Det finns fler goda nyheter: Vi, det vill säga västvärlden, kan i viss mån faktiskt påverka utvecklingen i asien.
Det är Will Huttons huvudpoäng. Han tror, i linje med Arvidsson, att det finns en risk för att Kina mycket väl kan bli en än mer hårdför diktatur redo att försvara sina nationella intressen i världen med militärmakt om så krävs. Men den risken ökar väsentligt om västvärlden hanterar Kina som ett hot och börjar hota tillbaka med handelshinder och politiska maktdemonstrationer. Då driver man Kina, ja eller snarare det kinesiska så kallade kommunistpartiet, mot isolering.
Och det är där Arvidssons inlägg, säkert helt oavsiktligt, riskerar att bli farligt. Han förbereder marken för en konflikt mellan öst och väst som inte alls behöver bli av.

Du kan lyssna på Håkan Arvidssosn inlägg här.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I P1 OBS.

Skribent: Petter Larsson