Hota ägandet och de blir som galna. Det är en av slutsatserna från bråken i Köpenhamn. På dansk TV motiverar stadens borgmästare Ritt Bjerregaard stormningen av Ungdomshuset med att kommunen inte kan låta sig utpressas, lagen måste följas, äganderätten skyddas. Hon argumenterar som en godsägare från, säg Brasilien, som just låtit sända polis att köra iväg fattiga jordockupanter. Eller som Karl-Bertil Jonssons pappa: Det var ju MIN tallrik!
Svenska ledarsidor ekar: ”Äganderätten kan inte åsidosättas” skriver Sydsvenska Dagbladet (2 mars) medan Svenska Dagbladet modigt tar strid för ”statsmakternas rätt att försvara denna ordning mot krafter som inte vill tillåta vare sig marknadsekonomi, äganderätt eller fri debatt ”(3 mars). Och nyhetsrapporteringen går i spinn med groteska beskrivningar av Nörrebro som ”krigszon” eller ”slagfält”.

Acceptansen för våldsamma protester verkar öka med avståndet till konflikterna. Ett slags hemmablindhet råder: upplopp på andra sidan jorden, eller kanske i Frankrike, kan vara legitima, men aldrig här.
Men även om de lokala omständigheterna skiljer sig åt dramatiskt så finns ofta en gemensam nämnare: överallt konflikt mellan dem som äger och dem som inte äger.

Ska man förstå explosiviteten – att tusentals ungdomar är redo att ta stryk av polisen – får man överge tanken att konfrontationerna enbart handlar om ett hus. Efter årtionden av privatiseringar och kommersialisering som har krympt det offentliga rummet och är på väg att förvandla stadskärnorna till shoppingstråk blir Ungdomshuset en symbol för motståndet mot denna utveckling. Ska de många som vill bevara Ungdomshuset som en allmän nyttighet, öppen för alla, styrd av dem som brukar det, få rätt? Eller den som har mest pengar? Social demokrati eller kapital?
Lagen säger det senare – och konstigt vore det väl annars, den ojämlika fördelningen av resurser i våra samhällen vilar ju just på den föreställningen.

Men när staten tvingas sända antiterrroriststyrkor mot sina egna ungdomar är det inte också ett tecken på hur skör äganderättens legitimitet i vissa fall är? Man kan inte längre övertala, utan måste ta till våld. Är det därför kommentatorerna går upp i falsett? Anar de att de har fel?

Demonstranterna har försökt den politiska vägen: argumenterat, demonstrerat, förhandlat och erbjudit sig att köpa huset. Men fått nej. Kravallerna är den sista möjliga protesten, den uppgivna gesten, när kommunen redan ersatt dialog med konfrontation. Politikerna målade in sig i ett hörn när de beslutade att sälja utan att först skaffa fram något ersättningshus. Nu lämnar de fältet fritt för polismakten för att ”lösa” situationen. Det är den misslyckade politikens fortsättning med andra medel.

EN KORTAD VERSION AV ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson