Behöver Sverige nya, stora regioner i stället för dagens och gårdagens län och landsting? Typiskt för den här ovanligt kniviga frågan är att den på goda grunder kan besvaras helt olika beroende på var i landet man befinner sig.

Nu lägger den så kallade Ansvarskommittén under landshövding Mats Svegfors fram sitt förslag om en ny regionindelning och en ny maktstruktur för Sverige. I skrivande stund är det obekant om de sex – nio nya storregionerna som föreslås också ska ges mycket makt, som nere i de naturliga regionerna i Europa. Eller om de ska tilldelas lite makt, men över större geografiska områden.

Hursomhelst vill kommittén ha ett politiskt någorlunda starkt mellanled mellan staten och kommunerna. Och så vitt jag har förstått är det främst effektivt resursutnyttjande inom sjukvården som kräver att dagens landsting får ge vika för större regionala enheter med egna folkvalda församlingar.

I debatten om rollfördelningen mellan olika folkvalda nivåer och hur medborgarnas pengar används bäst för att ge mest tillbaka luftas nu också argument om demokrati och identitet – vad är helt enkelt den mest naturliga och rättvisa indelningen av landet Sverige?
Svåra frågor, vilket gör att man instinktivt misstror – rätt eller fel – de som har oerhört bestämda åsikter i ärendet:

Regionförespråkarna som ser en ny tid randas, mer demokratisk och mindre präglad av en mäktig centralstat, där Sverige kan förvaltas på olika sätt utifrån skilda regionala identiteter och förutsättningar.

Motståndarna, påfallande många landshövdingar med undantag av Svegfors själv, som förkastar argumenten om en effektivare sjukvård i de nya storregionerna och också ser faror i att Sverige spricker i sömmarna och fördelar resurser ojämnt och orättvist om inte en reglerande stat upprätthåller balansen och utjämnar mellan rika och fattiga landsändar.

Så, vad ska man tro och tycka om man inte är proffspolitiker, statsvetare eller landshövding och aldrig kommer att skaffa sig den kunskap som krävs för att till exempel kunna bedöma om vården blir bättre med eller utan ett stärkt regionalt mellanled mellan stat och kommun?
Någon entydig vägledning är inte att vänta från partiernas olika tänkare i frågan eftersom framför allt de två stora – socialdemokrater och moderater – företräds av både regionalister och centralister. Särskilt moderaterna har haft svårt att svälja de regionexperiment som pågår i Skåne och i Västra Götaland.

Varför inte pröva frågan med magkänslan? Den säger mig, som inflyttad skåning, att det skulle vara märkligt att dra ett streck över Region Skåne och antingen avskaffa regionen som den fungerar nu eller hindra den från att utvecklas och fördjupas i samverkan med både kringliggande län och danska Sjaelland.
Utvecklingen av arbetsmarknaden, kommunikationerna, en alltmer samordnad regional sjukvård och den grundläggande känslan av naturlig samhörighet talar för mer region, inte mindre.

Jag är inte lika säker på att jag nått samma slutsats i regionfrågan om jag bott kvar i min hemstad Göteborg eller befunnit mig någonstans i Norrland. Förutsättningarna är så olika. Så om det går att hitta en god svensk kompromiss mellan tanken på starka regioner och en indelning av landet som inte ökar de regionala skillnaderna ansluter jag mig omedelbart.

Fråga mig inte hur en sådan kompromiss exakt skulle se ut, men vi har ju politiker som ska besvara just den frågan. Och idag får de ett digert debattunderlag att gå hem och studera på kammaren.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 27 februari 2007

Skribent: Håkan Hermansson