I snart ett halvår har regeringen Reinfeldt haft scenen för sig själv. Socialdemokraterna har varit upptagna med att hitta sig själva. Med tanke på förutsättningarna är det förbluffande hur misslyckad starten blivit.

Att i synnerhet moderaterna, det nya arbetarpartiet, lyckades så väl i valet berodde obestridligen på att en del socialdemokratiska väljare lät sig övertygas av kritiken mot ”utanförskapet” och av de moderata anspråken på att vara bättre på att skapa jobb.
Nu väller de lediga jobben in, 26 000 fler i januari 2007 än året innan. Svensk ekonomi har sällan mått bättre än nu. Räntorna är fortsatt låga och några riktiga orosmoln har ännu inte tornat upp sig vid horisonten om vi ser på folkhushållet i stort.
Många kunde också casha in en synbar skattesänkning i januari, visserligen delvis uppäten av nya utgifter efter nyår, men ändå.

Ändå är misstron kompakt mot Reinfeldt och hans gäng i Rosenbad. I flertalet opinionsmätningar skiljer det mer än tio procentenheter mellan blocken. Svenskarna är kalla till sin nya regering. Starten har blivit ett fiasko.
Det unga garde med bakgrund i PR- och reklamvärlden som hanterat den utåtriktade strategin för Reinfeldt har valt att hålla statsministern i bakgrunden under de ofta tumultartade första månaderna.
Sven Otto Littorin har fått ta smällarna kring a-kassesänkningen. Förgäves har han också försökt att begripliggöra någon slags samlande tanke kring vad regeringen avser att göra med arbetsrätten och kollektivavtalen. En sådan tanke har inte visat sig finnas. Maud Olofsson bedriver krypskytte mot sin egen regering i frågan, diskret understödd av kristdemokraterna. Ännu i månadsskiftet februari-mars kan ingen säga om regeringen står samlad bakom den linje om svensk arbetsrätt som EG-domstolen ska granska och som Littorin försvarar.
Reinfeldt hade kunnat klara ut det, men mumlar.

Exemplet är ett symptom på något djupare. Den här regeringen var oerhört angelägen om att komma till makten, skaffade sig en lyckosam strategi för det och landade på rätt sida i valet – men med bara ett parti som hade en plan för vad som skulle göras.

Moderaterna med Anders Borg som huvudstrateg avsåg att stöpa om den svenska arbetsmarknadspolitiken med syfte att skapa jobb till varje pris, på vägen försvaga facket och på sikt föra Sverige närmre den anglosaxiska modell som bygger på en stor låglönesektor. Därav de brutala och forcerade sänkningarna av a-kassan och höjningen av avgifterna. Om idén fungerar kan regeringen i bästa fall visa upp fina sysselsättningssiffror till nästa val. Sedan får PR-maskineriet dölja de obehagligare delarna av den nya verklighet som följer med systemskiftet –färre livschanser och ett hårdare utanförskap.

Detta var planen. Resten har varit improvisationer. Kulturpolitik? Raserade besökssiffror på museerna. Utrikespolitik? En ständig debatt om Bildts arrogans och brist på politisk etik. Miljöpolitik? Statsministern ointresserad, regeringen ständigt på defensiven. Familjepolitik? Osynlig.
Alliansregeringen saknar ett ideologiskt centrum, ett samlande uppdrag. Detta märks nu. Missnöjet inte bara pyr, det blossar ständigt upp – som när kd:s fotfolk revolterar i abortfrågan eller borgerliga ledarsidor tappar tålamodet med Reinfeldts totala frånvaro från debattens centrum.

Så här kommer det inte att se ut i tre år till, det orkar inte alliansen med. Men om situationen förbättras eller försämras när den också får en opposition att vässas mot får vi snart se.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 26 februari 2007

Skribent: Håkan Hermansson