Jakten på lycka
Regi: Gabriele Muccino
I Rollerna: Will Smith, Jaden Smith, Thandie Newton med flera

Året är 1981. Ronald Reagan har just flyttat in i Vita Huset. Den sociala utjämningens tid är förbi. De kommande 25 åren ska en gigantisk omfördelning av inkomster ske från resten av samhället till de allra rikaste.
Om detta vet naturligtvis huvudpersonen i Jakten på lyckan, Chris Gardner, inget. Han knegar på som provisionssäljare av sjukvårdutrustning, ligger efter med hyran, stressar jämt – han springer hela tiden – och vi inser snabbt är bara en tidsfråga innan tvånget att arbeta till underpris knäcker hans äktenskap. Livspusslet går, för att använda ett populärt uttryck, inte ihop.
Samtidigt spatserar lyckan – här definierad som pengarna – förbi så nära, i form av de tidiga 80-talets börsklippande yuppies.

Men det här är Hollywood när det är som sämst. Så om den gode fattige killen bara vågar satsa allt, så vinner han prinsessan, eller i alla fall ett jobb som börsmäklare.
Ja, Jakten på lycka är i sin ideologiska kärna en närmast löjeväckande indoktrineringsfilm, en hyllning till den amerikanska drömmen där vem som helst med den rätta framåtandan och lite hjälp av fördomsfria arbetsgivare kan klättra hela vägen från härbärget till Wall Street på ett halvår.

Vill man vara välvillig kan man säga att den sortens berättelser kanske kan fungera som peptalk. Men deras viktigaste funktion är att dölja den systematiska underordningen och utslagningen – 999 av 1000 av verklighetens Chris Gardner blir ju kvar på botten.

Nå, här finns i alla fall en ansats att skildra de onda cirklar där fattigdom föder fattigdom – Chris kan inte jobba fulltid, för han måste köa till härberget, bristen på parkeringspengar leder till ännu större böter och så vidare.

Och Will Smith? Ja, han lämnar nu med medelålderns rätt rollerna som snabbkäftad komiker och actionhjälte. Och det går sådär. Samspelet med sonen (spelad Smiths egen son Jaden) fungerar utmärkt, från hyggligt naturalistiska dagishämtningar till en hjärtskärande scen på då de tvingas tillbringa natten på en offentlig toalett.
Men för övrigt gör han en slät figur. Grundprobemet ligger nog i manus: Chris Gardner är helt enkelt en alltför redig, okomplicerad helyllekille för att vara göra intressant. För sådant är också budskapet: Det är inte vilka fattiga som helst som kan komma sig upp. Bara de välartade, drogfria, fridsamma, barnkära och ansvarsfulla.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson