Sen kan de göra vad de vill

När regeringen slår till mot solidaritetströrelsen är det med en så liten förändring, en trist liten skitnyhet, att nästan ingen utom de direkt berörda har lagt märke till den.
Men den är bara ett av flera angrepp på opinionsbildningens infrastruktur, som genomförs med syfte att förändra det politiska klimatet.

Varje år delar SIDA ut 132 miljoner kronor till enskilda organisationer för att de ska kunna debattera och sprida kunskap kring utvecklingsfrågor här hemma i Sverige. Det är ett sätt att hålla den internationella solidariteten kokande. Men i höstas fick sötebrödsdagarna ett snabbt slut. Då beslutade regeringen att från och med i år måste organisationerna själva lägga minst tio procent av pengarna för att få några alls.
Och eftersom det är ohyggligt svårt att samla in pengar till insatser i Sverige – många vill skänka till skolbyggen i Sudan, färre till att hyra lokal i Folkets Hus – tror de representanter för Afrikagrupperna, Palmecentret, ABF och Forum Syd som jag talar med att det nu är risk att arrangemang måste bantas eller helt ställas in. Om inte i år – en del avtal löper till 2008 – så nästa år. Framförallt drabbas de mindre organisationerna på lokal nivå, som ofta saknar egna resurser.

Det handlar i nuläget inte om att spara pengar. Beloppen är peanuts i SIDA:s budget. Och inom biståndsorganisationerna spekulerar många i om det verkliga syftet – eller ett av dem – är att strypa den offentliga debatten. Vill regeringen inte att det civila samhället ska blanda sig i politiken? Är det åsikterna det är fel på? Håller sig regeringen med schablonbilden att den svenska solidaritetsrörelsen bara består av vänsterfolk?
Sandro Wennberg, kommunikationschef på Palmecentret, påpekar att UD leds av moderater, det enda riksdagsparti som vill sänka biståndsnivån till 0,7 procent av BNI. Sänker man informationsbidraget kan det på sikt leda till att biståndsviljan minskar. På så sätt skulle det bli lättare att skära i biståndet.
En sådan tolkning faller ganska väl in ett bredare mönster, som man inte måste vara överdrivet konspiratorisk för att se – även om det förstås alltid hjälper.

Reinfeldts pojkar har nog läst sin Antonio Gramsci. De vet att bara en liten del av makten finns i Rosenbad och att det samhälle de ska styra har formats av årtionden av socialdemokratiskt maktinnehav – enpartistaten, som borgerliga debattörer brukar skriva. Att erövra regeringsmakten är därför inte nog; kampen gäller hegemonin, de värderingar som genomsyrar samhällets institutioner. I det kriget är staten ett verktyg – som regeringen nu försöker använda för att knäcka resterande, verkliga eller inbillade, motståndsfickor.
Nej, jag tror inte det finns någon stor hemlig plan. Men det hade lika gärna kunnat finnas det. Konsekvenserna är desamma.

Det viktigaste angreppet riktas mot fackföreningarna. Med ena handen driver regeringen upp avgifterna och sänker samtidigt ersättningen i a-kassan. Med den andra delar man ut skattesänkningar. Drivkraften att lämna fack och/eller a-kassa och stoppa skattesänkningen i andra hål blir stark. Hitttills har många valt att lämna a-kassan. Men den dörren stängs när kassan görs obligatorisk – vilket är på förslag. Och då, om inte förr, skapas en ”frivillig” massflykt från facket.

Ett annat slag riktas mot några misshagliga myndigheter, bland dem arbetslivsinstitutet och djurskyddsmyndigheten, som läggs ned. Motiven har gått ut på att djurskyddet kan jordbruksdepartementet lika gärna sköta och forskning passar bäst på universitet. Och så måste man spara pengar.
Kanske det. Men jag kommer inte ifrån misstanken att det är sakinnehållet som stör mest, att djurskyddsmyndigheten betraktas som ett tillväxtfientligt påfund av miljöpartiet och arbetslivsinstitutet som en förlängning av sossarna.
Att man dessutom drar tillbaka statens pengar till Centrum mot rasism – vilket pekar mot en nedläggning – kröner verket.
Vad står näst på tur? Nationella sekretariatet för genusforskning?

Och så medierna då.
Avtalstiden för Public Service har minskats från sex till tre år, så att det blir möjligt att göra förändringar inom mandatperioden. Signalen är inte att ta miste på: ligg lågt!
När Lars Leijonborg sedan i januari gick ut med att han vill avskaffa presstödet – vilket i ett slag skulle förvärra ett redan groteskt borgerligt medieövertag – så var det inte enbart ett sätt att rikta uppmärksamhet mot sitt parti. Utan också en varning till vänsterpressen: Passa er, mediemångfalden är inte helig ens för oss (så kallade) liberaler!

Det är i det sammanhanget skitnyheten om de nya bidragsreglerna ska ses. Regeringen angriper inte frivilligorganisationerna öppet – den vill ju inte gärna bli anklagad för att svika världens hungrande miljoner. Man gör det bara svårare för dem att prata om utjämning och solidaritet och att kritisera handels- och biståndspolitiken här, på hemmaplan, där en och annan väljare kan råka höra dem.

Så mals oppositionen ner, inte i ett enda stort angrepp, utan bit för bit.
Sen kan de göra vad de vill.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD OCH SMÅLANDS-POSTEN

Skribent: Petter Larsson