Förr eller senare landar historierna om Carl Bildts egendomliga förflutna som affärsdrivande promotor för sig själv i statsministerns knä. Och statsministern klarar, återigen, inte av situationen.

Frågan är om han verkligen inser allvaret i det senaste avslöjandet om Bildt. Fredrik Reinfeldt tror att kritiken av Bildts medverkan i en av Vita Huset välsignad grupp av hökar som skulle påverka opinionen i USA och Europa att acceptera ett militärt angrepp mot Irak kommer från ”människor som misstror marknadsekonomi och som inte gillar ägande och aktier, som inte gillar att man har utrikespolitiska kontakter utanför Sveriges gränser”.

Reinfeldt gör sig med detta ”försvar” för sin utrikesminister dum inför offentligheten. Bland Bildts hårdaste kritiker finns numera liberaler som ständigt brinner för marknadsekonomi, alltid försvarar privatiseringar och ser aktier som Guds gåva till mänskligheten. Och vem ogillar att man har utrikespolitiska kontakter utanför Sveriges gränser? Det har varit en svensk tradition ända sedan Hjalmar Branting fick Nobels fredspris.

Fram till avslöjandet om Bildts engagemang i ”Committee for the Liberation of Iraq” (CLI) var det ännu möjligt att lägga hans erfarenheter, obestridliga flit och överblick och viss realistisk klokskap i enskilda utrikesfrågor i ena vågskålen och få den att väga nästan jämnt med tvivelaktigt frontskap för olje- och vapenintressen, halvlögner om optioner och en närmast barnsligt självupptagen arrogans i den andra skålen.

Att Carl Bildt hade svårt att se komplikationen i att ena stunden ha varit PR-figur för minst sagt tveksamma internationella affärsintressen och i den andra ta över ansvaret för svensk utrikespolitik var en svaghet. Men den drabbade i första hand hans chef. Och om Fredrik Reinfeldt vet vi numera att det hans ministrar inte ville berätta för honom det tog han aldrig reda på själv.

Nu har en gräns passerats. För några dagar sedan visste vi inte att Sveriges utrikesminister var medlem i ett nätverk av affärsmän, politiker och lobbyister på högerkanten i amerikansk politik som, möjligen på uppdrag av president Bush, skulle undanröja alla hinder i opinionen för en amerikansk militär intervention.
Så beskrevs gruppen redan då i amerikanska medier och så beskriver den sig själv ännu idag. Någon allmän diskussionsgrupp för att diskutera Irak efter regimen Saddam Hussein, som Bildt nu vill få det till var det aldrig tal om. Han ställde upp för en politik som inte bara stred mot en svensk principiell hållning i världspolitiken sedan FN-stadgan upprättades, han vände sig i praktiken mot en lika gammal och principiell amerikansk ståndpunkt.

Carl Bildt gjorde sig till skrivdräng för en extrem fraktion i amerikansk politik, den nykonservativa gruppen kring Bush, och han tycks ha gjort det främst för att gynna sin egen karriär.
Detta medan en annan svensk, Hans Blix, förgäves försökte få gehör för en rättsligt säker aktion mot Saddam. När Blix förtalades och aktivt motarbetades av Bildts kompisar i den amerikanska administrationen förberedde sig Sveriges nuvarande utrikesminister för en lukrativ insats i det USA-ockuperade Irak.

Förtroendet för Bildt är därmed borta. Att det förhåller sig så har inget att göra med vad Bildt själv eller hans chef tycker utan vad som är förenligt med utrikesministerjobbet i vilken fungerande västlig demokrati som helst, särskilt en med en alliansfri tradition som Sveriges där försvar för folkrätten är alldeles central.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 24 februari 2007

Skribent: Håkan Hermansson