På arbetsrättsområdet är det lätt att slå blå dunster i ögonen på folk. Åtminstone tycks det vara så centerpartiet spekulerar när partiet gjort underminering av de svenska kollektivavtalen till en huvudsysselsättning.

Spekulation i människors okunskap är aldrig en dygd, inte i vardagslivet och inte i politiken. Kunskapen om arbetsrätten sitter i detaljerna. Det är till exempel därför Maud Olofsson sviker sitt politikeruppdrag varje gång – och det börjar nu bli rätt många gånger – hon blankt vägrar svara på frågan om hon tycker det är bra om Sverige vinner eller förlorar det så kallade Vaxholmsmålet i EG-domstolen.

Det är fullt möjligt för Maud Olofsson att svara detaljerat på varför hon tycker det är bra om Sverige förlorar målet, vilket hon egentligen tycker. Då skulle hon som näringsminister kunna klara ut varför det är rätt att betala lettiska arbetare sämre löner för samma arbete som utförs av deras svenska kollegor i Sverige.
Då skulle hon kunna skissa på det enda kända alternativ till den modell för lönebildning och bevakning av arbetsplatsförhållanden som är den nordiska – nämligen ett system där löner ytterst bestäms av politiker och inte av fria fackföreningar och oberoende arbetsgivarorganisationer.

Maud och hennes parti skulle också kunna förklara varför de jublar när en arbetsgivare vägrar teckna ett minimiavtal för sina anställda, vägrar gå med i en arbetsgivarorganisation eller ansluta sig till deras avtal.
De skulle också få förklara hur en proportionalitetsregel för en arbetskonflikt skulle se ut. Skulle småföretagare helt slippa att teckna kollektivavtal för sina anställda? Det vill säga i praktiken betala hur låga löner som helst och påtvinga de anställda orimliga arbetstider i vetskap om att facket, i Maud Olofssons Sverige, skulle vara förbjudet att ingripa till löntagarnas försvar med de metoder som erkänns i de flesta demokratier.

Vad är proportionalitet? Hur protesterar man mot avtalsvägran lite grann? Bara mellan klockan nio och elva på förmiddagen udda vecka?

Det är ingen tillfällighet att moderaterna, Carl Bildt undantagen, för dagen vägrar delta i hyllningar av avtalsvägrande arbetsgivare och tämligen otvetydigt satt sig i en position som gör det möjligt för partiet att klart svara ja på frågan om Sverige bör vinna Vaxholmstriden i EG-domstolen. De skulle ha svårt att leda regeringen annars.

Elementär kunskap om hur den svenska arbetsmarknaden fungerar, hur konflikter normalt löses och hur snabb omställning i hård internationell konkurrens kan säkras talar för att stärka, inte rasera den svenska kollektivavtalsmodellen.

Skulle politiker börja sätta lönegolv eller på toppen av den numera närmast förstörda a-kassan också gå till attack mot grundläggande fackliga rättigheter så tvingas Reinfeldt administrera ett sönderfallande Sverige. Det var inte det han ville.
Så, varför har Maud Olofsson så obekymrat axlat rollen som fackföreningsfientlig högerpolitiker av 20-talsmodell?
Två förklaringar förefaller troliga. För det första ser hon arbetslivet uteslutande ur ett oerhört snävt småföretagarperspektiv och vägrar ta till sig kunskap om vanliga löntagares villkor och vardag. För det andra tror hon sig ha hittat en klassisk borgerlig nisch som övergivits av moderaterna men som nu ger hennes parti en borgerlig identitet som tidigare ifrågasatts.

Det politiska resultatet har blivit förödande för ett parti vars namn fram till nu angett en slags verklighetsförankrad klokskap i det politiska mittfältet.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 7 februari 2007

Skribent: Håkan Hermansson