Fredrik Reinfeldt vill förnya utnämningspolitiken.
”Men det ska ske ansvarsfullt och gradvis”, sa han i en riksdagsdebatt för en tid sedan.
Reinfeldt inledde förnyelsen med att låta moderaten Per Unckel efterträda socialdemokraten Mats Hellström som landshövding i Stockholms län.
Sedan sparkades socialdemokraten Lars Engqvist som ordförande för grundlagsutredningen, där han ersattes av samme Per Unckel.

Tidigare moderata borgarrådet Carl Cederschiöld utnämndes genast till trafikförhandlingsman i huvudstadsområdet.
Men nu gäller det att inte dra för snabba slutsatser. Här föreligger viktiga skillnader. När Göran Persson gav uppdragen till Enqvist och Hellström var det för att de båda är socialdemokrater. När Reinfeldt avpolletterar Enqvist är det inte för att han är socialdemokrat, utan för att han är oduglig. Unckel och Cederschiöld får sina jobb för att de är ytterst kompetenta.
Det gäller att se bakom partibeteckningarna för att förstå vad som sker.

Regeringen vill också förnya styrningen av våra universitet och högskolor. I styrelserna sitter idag allsköns så kallade allmänföreträdare. Kulturpersoner, direktörer och politiker av olika sort, ditsatta av den tidigare regeringen. Några av dem är socialdemokrater. Så kan vi inte ha det.

I framtiden skall högskoleledningarna själva föreslå vilka som skall sitta i styrelsen.
Skeptikerna menar att det är ungefär som om Volvoledningen själv skulle utse sin styrelse och befarar att det kan leda till att styrelserna befolkas av nickedockor. Men också här gäller det att tränga under ytan.
Regeringen vill inte alls att högskolan skall klippa banden till hela samhället. Bara bli av med de socialdemokratiska åsiktsmaskinerna.
Visst kommer också de professorer, direktörer och politiker som blir kvar i styrelserna att förfäkta uppfattningar. Som att det är bättre att satsa på eliten än på kreti och pleti. Men detta gör de i så fall på goda, för att inte säga vetenskapliga grunder. Det är det som är skillnaden.

Den observante har noterat att denna strid mellan kompetent maktutövning och partipolitisering pågått sedan länge. Ja, alltsedan demokratins genombrott har de dugligaste trängts ut av medelmåttor både här och där.
Ett grundproblem är ju att politiker, om än inte alla, när som helst kan få för sig att ta hänsyn till fattiga, arbetslösa eller handikappade. Vilket sällan är bra för affärerna.

Sedan något årtionde tillbaka har de kompetenta börjat ta tillbaka mark.
Penningpolitiken skiljdes alltså från politikerna. Och nu kräver inte bara ekonomer, utan också allt fler upplysta politiker, att finanspolitiken skall överprövas av ett ekonomiskt expertråd.
Centerpartisten Johan Linander är en av dem. I en riksdagsmotion motiverar han det med att ”det är på tiden att även finanspolitiken ska bedrivas på ett sätt som gynnar svensk ekonomi på lång sikt“. Han sällar sig därmed till de politiker som inte litar på sig själva, vilket centerpartisterna gjorde förr, innan Timbrohögern ockuperade partiet.

Ekonomiprofessorn Lars Jonung vill gå ännu längre, kunde man läsa i DN nyligen. Han vill liksom stämma i bäcken, genom att låta redan partiernas valmanifest granskas av ett expertråd, så att man inte där fått verkligheten om bakfoten.
Kompetenta ekonomer kan exempelvis kolla att alla partier förstått hur bra det är för ekonomin med hushållsnära tjänster och vinstintressen i vården.
I annat fall blir det bock i kanten.

Artikeln tidigare publicerad i Tiden Nr 6 2006

Skribent: Bo Bernhardsson