Övervakning överallt – men inte fler brott

Tycho Braheskolan i Helsingborg kameraövervakas sedan några veckor mot många elevers vilja.
I Malmö sätter kommunen upp 58 kameror längs ett stråk genom centrum. Det blir den mest omfattande kameraövervakningen av medborgare i Sverige.
Och just nu förbereder regeringen att låta försvarets radioanstalt söka av alla telefonsamtal, fax, och all epost som skickas ut eller in i Sverige.
Se där tre aktuella exempel på det kontrollsamhälle alla politiker säger att de inte vill ha, men som i efterskalvet av terrorattackerna i USA 2001 ändå snabbt tagit form.

1998 fanns runt 5 000 tillstånd för kameraövervakning. Fem år senare fanns 50 000. Idag är de ännu fler. Lägg till det åtminstone ett tjugotal nya lagar de senaste fem-sex åren, som alla pekar mot större befogenheter för polisen. Det handlar om sådant som rätt att använda överskottsinformation vid avlyssning, ökade möjligheter för utländsk polis att avlyssna i Sverige och regelmässiga DNA-prov på alla som är skäligen misstänkta för brott som kan ge fängelse – men också om en terroristlagstiftning som är mer än lovligt töjbar, om maskeringsförbud vid demonstrationer och om rätten att använda militära medel mot inre hot.
Var och en för sig kan kanske alla dessa åtgärder verka rimliga, men sammantaget? Till och med Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund menar att ”det kommit så många förslag att det är svårt (för någon) att ha en övergripande bild av den sammantagna effekten på den personliga integriteten” (Svd 12 mars 2006).

Många har skyllt på Thomas Bodström. Men vanligtvis var det hos borgerligheten Bodström fick stöd för sina förslag. Det är därför inte konstigt att övervakningsivern fortsätter också efter regeringsskiftet.

Ännu så länge drabbas de flesta av oss inte direkt. Men alla system kan missbrukas. Man måste inte nödvändigtvis tänka sig ett Sverige med en fascistisk regim för att bli mörkrädd, det räcker gott att dra sig till minnes Kalla Krigets paranoida åsiktsregistrering av 100 000 kommunister, fredsaktivister och socialdemokrater eller att helt enkelt inse att all information hanteras av människor – vilket öppnar för läckor, utpressning, förföljelser.
Men i grund och botten handlar det också om något annat. Rätten till privatliv skyddas i grundlagen. Den får bara inskränkas om statsmakten har mycket goda skäl – som alla måste specificeras i lagen. Medborgaren har inte behövt ange några skäl till varför hon eller han inte vill övervakas – det har tagits för givet och varit vars och ens ensak. Det är denna grundsten i förhållandet mellan stat och individ som håller på att urholkas. Håller rätten till övervakning på att bli regel istället för extrordinärt undantag?

Tyvärr finns ingen anledning att tro att dessa nya polisbefogenheter inte kommer att utvidgas ytterligare. Kriminologen Janne Flyghed har visat på ett obehagligt mönster, där den svenska staten under hela efterskrigstiden kontinuerligt utökat sin rätt till övervakning. Ofta börjar det med en tillfällig lag, eller en lag riktad mot väldigt speciella situationer. Men med tiden görs lagen permanent och vidgas till att inkludera fler situationer.

Nästan undantagslöst har de nya lagarna motiverats med att brottsligheten ökat och blivit grövre. Eller som det hette i Göran Perssons regeringsförklaring 2004: ”Kriminaliteten i Sverige förändras, förgrovas och internationaliseras”. Det är ett synsätt som upprepats till leda i medierna. Förklaringen är enkel: brott säljer.
Och det gäller minsann inte bara kvällspressen. Även den förmenta kvalitetsjournalistiken har ryckts med. Jag har inga siffror, men trenden att rapportera mer och mer om brott är tydlig i till exempel SVT:s nyhetsprogram.
Framförallt har begreppen ”organiserad brottslighet” och ”terrorism” fungerat som lösenord. För att kunna tampas med en exploderande brottslighet, ryska narkotikaligor, al-qaidaterrorister och, tja, beväpnade mc-gäng måste polis och domstolar få göra lite som de vill.
Om det nu verkligen hade varit så att brottsligheten hade exploderat kanske även de mest rättfärdiga människorättskämparna hade kunnat acceptera att polis och militär i förebyggande syfte fritt fick läsa våra brev, avlyssna våra telefoner och leta igenom våra lägenheter.

Men det finns ett besvärande faktum: det finns inte mycket till belägg för att brottsligheten har ökat på något dramatiskt vis.
Antalet brott totalt – allt från cykelstöld till mord – har legat still i 15 år. Det dödliga våldet har enligt Brottsförebyggande rådet varit konstant sedan 1970-talet. Antalet polisanmälda misshandelsbrott har i och för sig ökat kontinuerligt. Men när SCB frågar hur stor andel av befolkningen som utsatts för våld, kan man snarare tala om två perioder: 1978-1989 utsattes 5-6 procent av befolkningen, 1990-2000 snarare 7-8 procent – en måttlig ökning. Studier av sjukvårdsdata visar på att ungfär lika många personer sökte sjukhusvård för misshandel på 70-talet som på 90-talet, men att det var färre under 80-talet.
Sammanvägt finns alltså inget starkt stöd för tanken på någon explosion av grova brott.
Faktum är att det underlag som Malmöpolisen serverade länsstyrelsen med för att få tillstånd till den massiva övervakningen av centrum har visat sig vara rejält överdrivet (Sydsvenska Dagbladet 25 januari) Inte bara har man räknat med brott som begåtts i ett mycket större område än det som ska övervakas, man har dessutom slagit ihop försök till mord och dråp med verkliga mord och dråp – och får det till 16 stycken på ett halvår. Räknar man bara fullbordade brott, så är siffran dock fyra – i hela Malmö.

Istället för att nu tro att det sitter ett gäng maktgalna storebröder i Rosenbad, så bör man söka andra förklaringar.
För det första öppnar ny teknologi, som internet, enklare dna-teknik och mobiltelefoni, nya möjligheter. Om det plötsligt är ganska enkelt, rent tekniskt, att scanna av alla människors epost efter misstänkta ord, ja då vill polis och militär också göra det. Det är ändå något annat än att installera tusentals brevsprättare i postkontorens källare.

För det andra finns det en politisk logik. Globalisering, EU-anpassning och nära nog konsensus kring behovet av låginflationspolitik och ständigt bågnande statliga kassakistor har snävat in möjligheterna att göra djärva satsningar inom den ekonomiska politiken eller socialpolitiken. Däremot är kriminalpolitiken ett område där det är möjligt att visa handlingskraft.
Kanske kan det till och med fungera som ett sätt möta den oro som många människor känner över arbetslösheten, det nya pensionssystemet och den underbemannade sjukvården. Se här, vi kan inte garantera din trygghet, men väl din säkerhet.
Inom dessa ramar gör sig också en snävare politisk logik gällande. Socialdemokratin har alltid haft svårt att värja sig från anklagelserna från höger om att den står för en flummig fångkramarpolitik som ”låter brottslingarna var ute och tvingar dig att stanna inne” – för att parafrasera ett rätt typiskt slagord från folkpartiet. Så har högern i årtionden plockat politiska poäng på människors rädsla – och på samma gång underblåst den.
Med Bodström var det slut med det. Nu framstod snart socialdemokratin som de hederliga medborgarnas sköld och svärd. Och kapplöpningen mot kontrollsamhället kunde ta ny fart.

Så vad bör göras?
I mars kommer enligt planerna integritetsutredningen att lägga fram sina synpunkter på den samlade övervakningen. Tyvärr är dess direktiv ganska snäva. Frågan gäller ju inte enbart det som brukar kallas personlig integritet. Utan också sådant som har att göra med gränsdragningar mellan politisk opposition, brottslighet och terrorism och med sammanblandningen av militär och polis.
Därför bör en ny offentlig utredning med ett bredare uppdrag och med representanter inte bara från riksdagen, utan också från civilsamhället tillsättas.
Låt den arbeta några år och frys under tiden alla nya förslag.
Vi kan kalla den Frihetsutredningen.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson