Under åren som gått har man kunnat få intrycket att om inte statssekreterare Lars Danielsson basat på regeringskansliet julen 2004 så hade flodvågskatastrofen i Indiska oceanen inte fått så förödande följder för svenskarna där nere.

Mannen har blivit hatad, förlöjligad, utpekad som lögnare och till sist också utsatt för systematisk och förödmjukande mobbning i hämndsyfte av sin chef på UD, den från mutmisstankar nyligen friade Carl Bildt.

Under resans gång förtalades Danielsson och en kvinnlig kollega av två bloggande förtroendevalda i det folkparti där ledande befattningshavare inom kort ställs inför rätta för dataspionage med mera.
Skälen till denna behandling av moraliskt högtstående domare är att Lars Danielsson inte lyckats övertyga alla i sin omgivning om att hans redogörelse för vad han gjorde från morgon till sen kväll annandag jul 2004 är sann i alla sina detaljer. Han har inte ens lyckats övertyga om att han besökte sin arbetsplats i Rosenbad den dagen trots att han hävdar att så var fallet.

De som vaktar sin tunga, till exempel JO, pekar på oklarheter som Danielsson själv medgivit men hävdar inte att Lars Danielsson ljuger. För det påståendet saknas – än så länge ska tilläggas – grund.
Ingen har heller övertygande lyckats begripliggöra på vilket sätt de olika uppgifterna om vem som ringde vem och när, Danielsson på Rosenbad och Hans Dahlgren på utrikesdepartementet, har verklig relevans för UD:s senfärdighet och regeringsmedlemmars brist på insikt om vad som hänt på andra sidan klotet.

Nu ska byken vaskas en vända till. Katastrofkommissionen vill göra en ny analys utifrån nya uppgifter i de databand som påträffades i höstas. Om dessa nya fakta har med Lars Danielsson att göra och i så fall på vilket sätt vet vi inte ett dugg om. De som läcker från regeringskansliet har ändå redan skapat bilden av att den långa jakten på statssekreteraren nu närmar sig sitt välförtjänta, blodiga slut.

Det är mycket spin och rykten, det är en rejäl dos karaktärsmord på en praktiken försvarslös syndabock och det är ett fortsatt motbjudande pillande på den nerv som vill ha sagt att om vi inte hade haft en inkompetent sosseregering i Rosenbad med en sinister statssekreterare som spindeln i nätet så hade inte så många svenskar behövt dö.

Regeringen förtjänade verkligen kritik. Mest för att inte haft en bättre krisorganisation på plats och mindre för att inte ha agerat när väl katastrofens räckvidd blev känd. Kritik riktades, fast inte i samma överspänt hysteriska tonläge också mot till exempel den brittiska och den danska regeringen.

Men det vara bara i Sverige som tragedin partipolitiserades och behovet av en spottkopp blev så starkt att en formlig kampanj drevs igång mot regeringens högste tjänsteman, en person som plötsligt blev en man helt utan heder och förtjänster.
Sedd i backspegeln blev tsunamin inte bara en mänsklig katastrof av historiska proportioner.
Det politiska efterspelet har efterlämnat dålig smak i munnen. Proportionerna förlorades tidigt och berättigad granskning ersattes av personförföljelse.
Det omdömet står sig även om vi framöver skulle få reda på något om Lars Danielsson som vi hittills inte vetat och fått belagt.

Hur var det nu? Var och en är oskyldig tills motsatsen bevisats utom allt rimligt tvivel. Om den sentensen fick gälla för oljehandlare Bildt, Leijonborg och spioneriet, Reinfeldt och barnflickan så bör det i anständighetens namn också gälla statstjänstemannen Lars Danielsson.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 31 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson