Var den socialdemokratiska politiken för skolan fram till valförlusten i höstas god och med verkligheten överensstämmande? Något säger mig att inte ens socialdemokratiska väljare hade känslan att det var så.

Med något större förtroende för socialdemokratisk utbildningspolitik hade vi sannolikt sluppit se skolgeneralen Jan Björklund vällustigt men utan belastande sakkunskap hetsa fram en slags femtiotalsskola med ordningsbetyg och återinförda betyg för sjuåriga småttingar i ettan.

I skoldebatten fälls uttalanden med stor tvärsäkerhet om vilken linje – betyg eller inte, sent eller tidigt – som leder till bästa resultat.
Diskussionen blir sällan meningsfull eftersom debattörerna i grunden inte är ense om vad som är bästa resultat. Bakom betygsdebatten anar jag återklanger från klassiska strider om den svenska skolan, de som handlat om elitskola eller breddskola.

Om skolan primärt ses som en institution som ska främja samhällets och näringslivets intresse av att urskilja och lyfta fram välutbildade eliter så är det givetvis viktigt att så tidigt som möjligt kunna gradera och klassificera eleverna både kunskapsmässigt och i fråga om beteenden.
Om skolan i första hand uppfattas som en demokratisk institution för individuell kunskap och fostran, ja till och med som ett verktyg för att tidigt utjämna skillnader, då är betyg inte lika viktigt. Framför allt inte betyg som ges tidigt.
Skillnaden i synsätt är i praktiken sällan så medveten eller uttalad som i beskrivningen ovan. Men också nyansskillnader är viktiga, vilket folkpartiet insett i sin jakt på populistiskt flugpapper för lättflyktiga väljare.

Jan Björklund tror sannolikt inte ens själv att ordningsbetyg bidrar till att lösa de problem de påstås lösa. De är papperslappar avsedda att visa handlingskraft, riktar sig mer till allmänheten än till eleverna och som vanligt när det gäller borgerlig skolpolitik kostar det ingenting.

Betyg till sjuåringar tycks ha samma närmast skenbara funktion av att det nu händer något positivt, nytt och väsentligt i skolan. Ännu ett gratis förslag. Ett som dessutom lär bidra till att öka förvirringen kring betygens funktion i allmänhet eftersom varje kommun kan välja ett eget betygssystem eller till och med avstå.
Men visst framstår Björklund som handlingskraftig. Har han då fel?

Det är här jag förväntar mig att socialdemokraterna ska inta scenen med en vettig programförklaring för skolan och med genomtänkta åsikter om allt från arten av betyg till tidpunkten när de ska tillämpas.
Det kan hävdas att detta redan är gjort och att partiet har ett utomordentligt utbildningsavsnitt i sitt program och så vidare. Men jag minns ilskan, ja nära nog förtvivlan hos den skolansvariga Agneta Eriksson i Malmö när partikongressen 2005 röstade ner skolminister Baylans förslag om nationella prov i årskurs tre.

De här två kunde inte beskyllas för att vilja införa någon folkpartistisk sorteringsskola. De ville ha ett verktyg för att upptäcka problem. Men kongressen ville inte se en skolverklighet som var och är problematisk och som slår hårt mot elever som är sårbara, socialt utsatta eller på ett eller annat sätt en smula annorlunda än den rådande stenhårda normen – och just därför behöver skolans och de vuxnas stöd.

Orättvist eller ej: socialdemokraterna inger inte förtroende som förr i skoldebatten. För att återkomma måste man göra upp med bilden av ett parti som hellre berömmer sig själv och slätar över problemen än tar sig an verkliga orättvisor – också i skolan.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 30 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson