Nyss kom belöningen på lönebeskedet. Någon har gett mig sänkt skatt och mer pengar att handla för. Det är tacken för att jag inte, åtminstone inte just nu, föredrar att vara sjuk, arbetslös eller förtidspensionerad.

Det spännande och intressanta med denna extra belöning är att den betalas av just de som inte jobbar. Deras generositet mot oss som andlöst springer i ekorrhjulen medan de själva står vid sidan av och tittar på är gränslös. Inte nog med att de nu betalar vårt ökade konsumtionsutrymme med sänkt arbetslöshetsersättning, de får själva heller ingen del av skattesänkningen. Sådant är uppfostrande.

Det ska svida lite extra att inte arbeta, det ska synas ännu lite tydligare i plånboken vid månadens slut. Det är därför det heter jobbavdrag och inte skattesänkning.
Skattesänkningar är sådant som kreti och pleti kan ta del av, till och med pensionärer.

Jobbavdrag är till för oss som är kloka nog att arbeta, avstår från att hänga på arbetsförmedlingen och som genom förutseende och rationellt beteende undvikit att invalidiseras i trafikolyckor i unga år. Vi har också varit begåvade nog att låta andra göra de tunga lyft i vården som i kombination med stress och underklassiga löner lätt leder till långtida sjukskrivningar.
Jobbavdrag är ett ord som nu äntligen gör det lättare att tala om dom och vi. Vi som är värda belöningar och dom som inte är det.

Några ska nu ta sig i kragen, vi andra kan köpa lite mer eller lägga undan till oss själva och barnen. Det är skönt att få en belöning för att man varit duktig och hållit sig till arbetslinjen och samtidigt bli ett föredöme för de andra, de som verkar sky välbetalt arbete och som nu tvingar staten att straffa dem med utebliven skattesänkning – förlåt, jobbavdrag.

Min tacksamhet går idag också till den regering som använder ordet arbetslinje på ett sätt som gör upp med tidigare vanföreställningar om kollektivt ansvar för jobben. Det var inte en dag för tidigt.
Låt oss rensa luften och tala kärvt klarspråk: de arbetslösa har valt att vara arbetslösa, felet är deras och kan rättas till från en dag till en annan. Genom att välja arbetslinjen kan den arbetsovillige när som helst bryta den dåliga vanan. Och vi andra, som vet värdet av att arbeta och nu lönas därefter, ska väl inte ynka oss över att folk då måste välja lägre löner i främmande yrken på främmande orter från dag ett av den oftast självvalda ledigheten. Sälj villan och dra!

Folk måste rycka upp sig, det är nya tider nu.
Det är inte längre inne att vara sjuk, utsliten, jobblös och pensionerad i förtid. Det blåser nya friska vindar och folk som har förstått att födas på rätt plats av rätt föräldrar, är fysiskt felfria och framför allt väljer bort den förslöande arbetslösheten får äntligen en bonus och ökat respektavstånd till dem där nere.
Jobbavdraget är dessutom pedagogiskt genialt. Det hade kunnat delas ut till alla med jobb utan en enda kronas eller procentsats försämring för de som nu betalar – de mest utsatta. Statens budget krävde inte att just de arbetslösa skulle betala de välbeställdas standardlyft. Ingen tror heller att vi som belönats plötsligt skulle börja jobba så mycket mer. Jobbavdraget är med andra ord inte jobbskapande på annat sätt än att tvinga lågavlönade slöfockar att ta ännu sämre betalda jobb för att undvika det sociala.

Samtidigt som jag själv skrattar hela vägen från bankomaten skänker jag ännu en tacksamhetens tanke till den regering som bättre än de sjuka och arbetslösa själva vet vad som är bäst för dem.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 26 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson